”Trots att Josef kände igen sina bröder kände de inte igen honom.”
1 Moseboken 42:8

I detta stycket uttrycker vi vår längtan efter att fördjupa vår relation till Herren Jesus; nu kan det vara lämpligt att fundera över ett besläktat ämne, nämligen vår himmelske Josefs kunskap om oss. Denna kunskap var på ett ytterst välsignat sätt fullkomlig långt innan vi hade den minsta aning om honom. ”Dina ögon såg mig när jag bara var ett foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, formade innan någon av dem hade kommit.” Innan vi fanns till i världen fanns vi till i hans hjärta. När vi var hans fiender kände han oss, vår eländighet, vår galenskap och vår ondska. När vi grät bittert i förtvivlad ånger och endast såg honom som en domare och härskare, betraktade han oss som sina väl älskade bröder, och hans inre längtade efter oss. Han misstog sig aldrig på sina utvalda, utan betraktade dem alltid som föremål för sin oändliga kärlek. ”Herren känner de sina” gäller lika mycket för de förlorade sönerna som sköter svin som för de barn som sitter vid bordet.

Men, ack! Vi kände inte vår kunglige Broder, och ur denna okunnighet växte en mängd synder fram. Vi stängde våra hjärtan för honom och lät honom inte ta del av vår kärlek. Vi misstrodde honom och trodde inte på hans ord. Vi gjorde uppror mot honom och visade honom ingen kärleksfull vördnad. Rättfärdighetens Sol strålade fram, men vi kunde inte se honom. Himlen steg ner till jorden, men jorden märkte det inte.

Gud vare lovad, de dagarna är förbi för oss; men även nu är det endast en bråkdel av vad vi vet om Jesus jämfört med vad han vet om oss. Vi har bara börjat lära känna honom, men han känner oss fullständigt. Det är en välsignelse att okunnigheten inte ligger på hans sida, för då vore det ett hopplöst fall för oss. Han kommer inte att säga till oss: ”Jag har aldrig känt er”, utan han kommer att bekänna våra namn på dagen för sin återkomst, och under tiden kommer han att uppenbara sig för oss på ett sätt som han inte gör för världen.

Av C. H. Spurgeon