”Du ska gripa in och förbarma dig över Sion, det är dags att du visar det nåd. Ja, tiden är inne, för dina tjänare älskar dess stenar, de lider med dess grus.”

Psaltaren 102:14-15

En självisk människa som befinner sig i svårigheter är oerhört svår att trösta, eftersom källorna till dennes tröst helt och hållet ligger inom personen själv, och när denne är bedrövad är alla källorna uttorkade. Men en storsint person full av kristen medmänsklighet har andra källor att hämta tröst från utöver de som finns inom denne. Personen kan först och främst vända sig till sin Gud och där finna riklig hjälp; och denne kan finna tröst i saker som rör världen i stort, sitt land och, framför allt, kyrkan.

David var i denna psalm djupt bedrövad; han skrev: ”Jag är som en pelikan i öknen, som en uggla bland ruiner.” Det enda sättet på vilket han kunde trösta sig var genom tanken att Gud skulle stå upp och visa barmhärtighet mot Sion: även om han var bedrövad, skulle Sion ändå blomstra; hur svår hans egen situation än var, skulle Sion ändå resa sig. Kristna människa! Lär dig att trösta dig själv med Guds nådiga handlande mot kyrkan. Det som är så kärt för din Herre, borde det inte vara kärare än allt annat för dig? Även om din väg är mörk, kan du inte glädja ditt hjärta med triumferna från hans kors och spridningen av hans sanning? Våra egna personliga bekymmer glöms bort när vi ser, inte bara på vad Gud har gjort och gör för Sion, utan också på de härliga saker han ännu kommer att göra för sin kyrka.

Pröva detta råd, du troende, närhelst du är bedrövad till sinnet och tyngd i anden: glöm dig själv och dina små bekymmer, och sök Sions välgång och framgång. När du böjer dina knän i bön till Gud, begränsa inte din bön till den trånga kretsen av ditt eget liv, hur prövat det än må vara, utan sänd ut dina längtande böner för kyrkans välgång: ”Be om frid för Jerusalem”, och din egen själ skall bli uppfriskad.

av C.H. Spurgeon