”Han har sänt sitt folk befrielse och grundat sitt förbund för evig tid.”

Psaltaren 111:9

Herrens folk finner sin glädje i själva förbundet. Det är en outtömlig källa till tröst för dem, så ofta som den Helige Ande leder dem in i dess vinsalen och viftar med kärlekens baner. De finner glädje i att begrunda detta förbunds uråldrighet och minns att redan innan morgonstjärnan visste sin plats eller planeterna fullbordade sina banor, var de heligas välfärd tryggad i Kristus Jesus.

Det är särskilt glädjande för dem att minnas förbundets säkerhet, samtidigt som de mediterar över den trofasta nåd som han "lovade David." De gläds för att fira det som är "undertecknat, förseglat, och ratificerat, i allt väl ordnat." Det får ofta deras hjärtan att vidgas av glädje att tänka på dess oföränderlighet, som ett förbund som varken tid eller evighet, liv eller död någonsin ska kunna bryta – ett förbund lika gammalt som evigheten och lika bestående som åldrarnas klippa. De gläds också åt att festa vid detta förbunds fullhet, ty de ser i det allt som är försett för dem. Gud är deras del, Kristus deras följeslagare, Anden deras tröstare, jorden deras stuga och himlen deras hem. De ser i den ett arv som är reserverat och förbehållet varje själ som har intresse för dess urgamla och eviga gåva. Deras ögon glittrade när de såg det som en skattkista i Bibeln; Men åh! Hur deras själar blev glada när de såg i sin gudomliga släktings sista vilja och testamente att det hade testamenterats till dem!

Särskilt är det Guds folks behag att begrunda detta förbunds nåd. De ser att lagen blev ogiltig eftersom den var ett förbund av gärningar och berodde på förtjänster, men nådens förbund uppfattar de som bestående eftersom nåd är grunden, nåd är villkoret, nåd ansträngningen, nåden fästet, grunden, översta stenen. Förbundet är en rikedom, ett matmagasin, en livskälla, ett frälsningsförråd, ett fredsbrev och en glädjens fristad.

av C.H. Spurgeon