”Kyss mig med kyssar av din mun!”.
Höga Visan 1:2

Under flera dagar har vi uppehållit oss vid Frälsarens lidande, och under en kort tid framöver kommer vi att dröja kvar där. När vi börjar en ny månad, låt oss söka samma längtan efter vår Herre som den som glödde i den utvalda makans hjärta. Se hur hon genast rusar till honom; det finns inga inledande ord; hon nämner inte ens hans namn; hon är genast i kärnan av sitt tema, för hon talar om honom som om han var den ende i världen för henne.

Hur djärv är inte hennes kärlek! Det var mycket nedlåtenhet som tillät den gråtande botgöraren att smörja hans fötter med parfym--det var rik kärlek som tillät den ömsinta Maria att sitta vid hans fötter och lära sig av honom-–men här strävar kärleken, den starka, glödande kärleken, efter högre tecken på aktning och närmare tecken på gemenskap. Ester darrade inför Ahasveros, men den äkta maka som lever i den fullkomliga kärlekens glädjefyllda frihet känner ingen fruktan. Om vi har fått samma fria ande, kan vi också be om något liknande. Med kyssar menar vi förmodligen de olika uttryck för tillgivenhet genom vilka den troende får njuta av Jesu kärlek. Försoningens kyss fick vi njuta av vid vår omvändelse, och den var söt som honung som droppar från vaxkakan. Godkännandets kyss är fortfarande varm på vår panna, eftersom vi vet att han har accepterat våra personer och våra gärningar genom rik nåd. Den dagliga, närvarande gemenskapens kyss är den som vi längtar efter att få upprepa dag efter dag, tills den förvandlas till mottagandets kyss, som tar själen bort från jorden, och fullbordandets kyss som fyller den med himmelens glädje.

Tron är vår vandring, men en förnuftigt upplevd gemenskap är vår vila. Tron är vägen, men gemenskapen med Jesus är den källa ur vilken pilgrimen dricker. O, du som älskar våra själar, var inte främmande för oss; låt din välsignelses läppar möta våra begärande läppar; låt din fullhets läppar röra våra behovs läppar, och kyssen kommer genast att verkställas.

av C.H. Spurgeon