”Lovad är Gud, som inte har avvisat min bön eller tagit sin nåd ifrån mig!”

*Psaltaren 66:20 *

När vi ser tillbaka på våra böner, om vi gör det ärligt, kommer vi att fyllas av förundran över att Gud någonsin har besvarat dem. Det kan finnas de som tycker att deras böner är värda att tas emot - som fariséen gjorde; men den sanne kristne gråter över sina böner i en mer upplyst tillbakablick, och om han kunde gå tillbaka i sina steg skulle han önska att be mer allvarligt.

Kom ihåg, kristne, hur kalla dina böner har varit. När du var i din kammare borde du ha brottats som Jakob gjorde, men i stället har dina böner varit svaga och få - långt ifrån den ödmjuka, troende, uthålliga tro som ropar: "Jag släpper dig inte om du inte välsignar mig." Men det är underbart att Gud har hört dina kalla böner och inte bara hört dem utan också besvarat dem. Tänk också på hur sällan dina böner har varit, om du inte har varit i nöd, och då har du ofta gått till nådastolen; men när befrielsen har kommit, var har då din ständiga bön varit? Men trots att du har slutat att be som du en gång gjorde, har Gud inte slutat att välsigna. När du har försummat nådastolen, har Gud inte övergivit den, utan härlighetens klara ljus har alltid varit synligt mellan kerubernas vingar. Åh! det är underbart att Herren betraktar dessa periodiska spasmer av ihärdighet som kommer och går med våra nödvändigheter.

Vilken Gud är han inte som på detta sätt hör bönerna från dem som kommer till honom när de har trängande behov, men försummar honom när de har fått en nåd; som närmar sig honom när de tvingas komma, men som nästan glömmer att tilltala honom när barmhärtigheterna är rikliga och sorgerna få. Låt hans nådiga vänlighet när han hör sådana böner beröra våra hjärtan, så att vi hädanefter finner oss bedjande "Gör detta under ständig bön och åkallan och be alltid i Anden .

av C.H. Spurgeon