”den skuld som häftar vid de heliga offren”

2 Moseboken 28:38

Vilken slöja som dras undan av dessa ord, och vilket avslöjande som görs! Det vore ödmjukt och nyttigt för oss att stanna upp en stund och betrakta denna sorgliga syn. Missgärningarna i vår offentliga gudstjänst, dess hyckleri, formalitet, ljumhet, respektlöshet, hjärtats vandring och glömska av Gud – vilket fullt mått har vi inte där! Vårt arbete för Herren, dess emulering, själviskhet, vårdslöshet, slapphet, otro – vilken massa av besmittelse där finns! Våra privata hängivenheter, deras slapphet, kyla, försummelse, sömnighet och fåfänga – vilket berg av död jord där finns! Om vi tittade mer noggrant skulle vi finna att denna orättfärdighet är mycket större än den verkar vara vid första anblicken.

Dr. Payson skriver till sin bror: ”Min församling, liksom mitt hjärta, liknar i hög grad den lates trädgård; och ännu värre, jag finner att väldigt många av mina önskningar om förbättring för båda utgår antingen från stolthet eller fåfänga eller slöhet. Jag ser på ogräset som täcker min trädgård och andas ut en allvarlig önskan om att det skulle utrotas. Men varför? Vad är det som föranleder denna önskan? Det kan vara så att jag kan gå ut och säga till mig själv: ”I vilken fin ordning min trädgård hålls!” Detta är stolthet. Eller så kan det vara så att mina grannar kan titta över staketet och säga: ”Så fint din trädgård blomstrar!” Detta är fåfänga. Eller så kanske jag önskar att ogräset skall försvinna eftersom jag är trött på att dra upp det. Detta är lättja. Så kan även våra önskningar efter helighet vara besmittade av dåliga motiv.

Under de grönaste torvorna gömmer sig maskar; vi behöver inte leta länge för att upptäcka dem. Hur uppmuntrande är inte tanken att när översteprästen bar de heliga tingens missgärning, bar han orden ”Herrens helighet” på sin panna, och på samma sätt när Jesus bär vår synd, presenterar han inför sin Faders ansikte inte vår ohelighet, utan sin egen helighet. O, vilken nåd att få betrakta vår store överstepräst med trons ögon!

av C.H. Spurgeon