Kan man köpa Guds kraft?

Simon försöker köpa den Heliga Ande©

Men när Simon såg att Anden gavs genom apostlarnas handpåläggning, kom han till dem med pengar och sade: "Ge den kraften till mig också, så att den jag lägger händerna på får den helige Ande." Apg. 8:18-24

I tidig kristen litteratur vilken skrevs efter att Nya testamentet färdigställts nämns ofta Simon Magus, den samaritiske trollkarlen vi läser om honom i Apostlagärningarna 8:9-24. Justinus Martyr och Irenaeus av Lyon, två mycket betydelsefulla personer i fornkyrkan, skrev båda att Simon spelade en central roll i uppkomsten av gnosticism, en gammal irrlära som hävdade att frälsningen kommer genom förvärv av hemlig, dold kunskap som överförts från apostlarna till ett fåtal utvalda individer. Långt in på andra århundradet skrev tidiga försvarare av den kristna sanningen mot simoniterna, en av de många gnostiska grupper som plågade den tidiga kyrkan.

Dagens text tyder på att det åtminstone fanns en viss sanning i påståendet att Simon Magus var en föregångare eller grundare av den gnostiska irrläran. Vi läser att när Simon såg samariterna ta emot den Helige Ande genom apostlarnas handpåläggning, försökte han köpa Andens kraft från Petrus och Johannes v. 18-19. Simon trodde uppenbarligen att den helige Ande var något som var reserverat för några få utvalda, något han kunde få genom att betala rätt pris, precis som gnostikerna trodde att frälsande kunskap bara var för vissa och att de lärare som hade den till och med kunde sälja den till andra.

Petrus tillrättavisade snabbt Simon för hans begäran, för Simon trodde att frälsningen och alla dess förmåner, inklusive den helige Ande, inte var Guds fria gåvor utan saker som kunde köpas och säljas v. 20-21. Sedan uppmanade Petrus honom att omvända sig från sin ondska så att han kunde bli fri från sin missgärnings band vv. 22-23. När Simon hörde detta bad han Petrus att be för honom så att han kunde undvika den förödelse som Petrus sade skulle komma över honom v. 24.

Simon kan uppriktigt ha fruktat fördömelse, men hans begäran till Petrus var bristfällig. Matthew Henry pekar på problemet: "När han bad dem att be för honom, var han mer bekymrad för att undkomma de konsekvenserna av de orättfärdigheter som han hade gjort sig skyldig till, än för att hans korruption skulle dödas och hans hjärta, genom gudomlig nåd, skulle bli rätt inför Gud." Simon var mer bekymrad över att ta konsekvenserna av sin synd än han var över det faktum att hans synd förolämpade Gud. Hans sorg var den sortens sorg över synden som vi kallar världens sorg, inte den ånger som är omvändelse till evigt liv. Omvändelse till liv är gudomlig sorg som leder till frälsning utan ånger 2 Kor. 7:10,sorg över det faktum att man har förolämpat Herren och inte bara rädsla för bestraffning.

CORAM DEO Att leva inför Guds ansikte
Skriften varnar oss ofta för syndens konsekvenser för att motivera oss att omvända oss. Men om önskan att slippa konsekvenserna av våra synder är det enda som får oss att omvända oss, då har vi verkligen inte vänt oss från vår synd. Omvändelse till liv, som Westminster Shorter Catechism 87 förklarar, innebär en "sann uppfattning“ av synd och att erkänna Guds barmhärtighet i Kristus, att sörja och hata vår synd samtidigt som vi vänder oss till Jesus och strävar efter "ny lydnad".

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Simon Tries to Purchase the Holy Spirit

Early Christian literature written after the completion of the New Testament often mentions Simon Magus, the Samaritan sorcerer whom we read about in Acts 8:9–24. Justin Martyr and Irenaeus of Lyons, two very significant post-Apostolic figures, both say that Simon played a central role in the rise of gnosticism, an ancient heresy that said the power of salvation comes through the acquisition of secret, hidden knowledge passed down from the Apostles to a select few individuals. Well into the second century, early defenders of Christian truth were writing against the Simonians, one of the many gnostic groups that plagued the early church. Today’s passage suggests that there was at least some truth in the claim that Simon Magus was a forerunner or founder of the gnostic heresy. We read that when Simon saw the Samaritans receiving the Holy Spirit through the laying on of the Apostles’ hands, he sought to purchase the Spirit’s power from Peter and John (vv. 18–19). Plainly, Simon thought that the Holy Spirit was something reserved for a select few, something he could receive by paying the right price, much as the gnostics believed that saving knowledge was for only some and even that the teachers who had it could sell it to others. Peter swiftly rebuked Simon for his request, for thinking that salvation and all its attendant benefits, including the Holy Spirit, were not free gifts of God but things to be bought and sold (vv. 20–21). Then Peter called Simon to repent of his wickedness so that he might be freed of the bonds of his iniquity (vv. 22–23). Hearing this, Simon asked Peter to pray for him so that he could avoid the destruction that Peter said would come upon him (v. 24). Simon may have sincerely feared condemnation, but his request to Peter was lacking. Matthew Henry points out the problem: “In desiring them to pray for him, his concern is more that the judgments he had made himself liable to might be prevented than that his corruptions might be mortified, and his heart, by divine grace, be made right in the sight of God.” Simon was more concerned with escaping the consequences of his sin than he was with the fact that his sin offended God. His sorrow was the kind of sorrow for sin that we call attrition, not the contrition that is repentance unto eternal life. Repentance unto life is godly sorrow that leads to salvation without regret (2 Cor. 7:10), sorrow for the fact that one has offended the Lord and not merely fear of punishment.