Detta inlägg är lite längre än de vanliga som jag lägger upp på JiF. Det behandlar en fråga som vanligen ställs och därmed är värd att läsa för att klargöra och uppmuntra. - Woodland

Olika omvändelseerfarenheter ©
av Aaron L. Garriott

"När blev du kristen?" I flera år fruktade jag för att få denna fråga. Att erkänna att jag var osäker kändes aldrig som ett tillfredsställande svar. Jag trodde att det var nödvändigt, men i mitt fall var det omöjligt att fastställa ens en liten tidsram för min omvändelse för att anpassa mig till det amerikanska evangeliska djupt rotade antagandet om omvändelseerfarenheter.

Generellt sett finns det två kategorier av omvändelseupplevelser som berättas idag. Den första kategorin består av dem som uppfostrades i den kristna religionen och erkänner att de trodde så tidigt i livet att de inte kan minnas en tid då de inte var troende. Den andra kategorin består av dem som hörde evangeliet och upplevde effekterna av pånyttfödelse senare i livet. Dessa två kategorier - även om de kanske är de vanligaste - utgör inte hela summan av det sätt på vilket människor upplever omvändelse. Därför får vi inte insistera på att kristna ska anpassa sin förståelse av omvändelse till en av dessa två kategorier. Snarare måste vi tillåta mångfald i de sätt på vilka människor upplever omvändelse.

Låt oss se på en konvertering som inte passar in i någon av de ovan nämnda kategorierna. Pelle växte upp med kyrkligt engagerade föräldrar. Under sin tonårstid och som ung vuxen hade han ett antal omvändelseupplevelser, varav den senaste ägde rum i slutet av gymnasiet. Han kan inte med någon som helst säkerhet avgöra vilken av dessa upplevelser som utgör hans verkliga omvändelse. Faktum är att han till och med har uttryckt möjligheten att Herren har gett honom tro senare än hans upplevelse i gymnasiet. Han är ovillig att kalla någon av dessa upplevelser för sin verkliga omvändelse, eftersom svåra synder drabbade honom efter var och en av dem. Ingen av dem var ett definitivt ögonblick då han inte längre gav efter för sitt kötts passioner. När Pelle får frågan: "När blev du kristen?" svarar han: "Jag vet inte riktigt." Som blivande medlem i kyrkan pressades Pelle av en pastor som ville ha en mer definitiv berättelse om hans omvändelse. Men i själva verket är Pelles berättelse mycket lik det som många människor upplever när de gäller tron på Kristus.

Detta innebär dock inte att förnyelse och omvändelse är ett arbete som sker i flera steg. Tvärtom, inom ordo salutis (frälsningsordningen) sker händelserna av effektiv kallelse, förnyelse, omvändelse och rättfärdiggörelse samtidigt med avseende på kronologi (ordo salutis försöker skilja dem åt logiskt). Att erkänna mångfalden i omvändelseerfarenheter är snarare att erkänna att förhållandet mellan förnyelsens verklighet och dess frukt i omvändelseerfarenheten inte alltid är lätt att analysera. Därför är det viktigt att komma ihåg den nödvändiga distinktionen mellan omvändelseerfarenheter och de händelser som formuleras i ordo salutis. Vår omvändelse när vi berättar om den beskriver det sätt på vilket vi upplevde den heliga Andens effektiva kallelse och förnyande verk från vårt perspektiv som människor. Den nederländske teologen Herman Bavinck hävdade att det ofta "inte ens är möjligt att bestämma tidpunkten eftersom omvändelsen, som uppstår ur det nya liv som har implanterats, sker gradvis."1

Att tillåta mångfald i omvändelseerfarenheter är att erkänna att det mänskliga perspektivet inte alltid stämmer överens med det gudomliga perspektivet; det vill säga, hur vi upplever omvändelse skiljer sig från hur Gud utför förnyelsens verk. Detta gäller i viss mån även dem som har haft en akut erfarenhet av omvändelse till Kristus, eftersom vår medvetenhet är ändlig och vår kunskap begränsad. Det viktiga är inte tidpunkten, formen eller sättet för omvändelseupplevelsen, utan omvändelsens substans och väsen.

Det finns inte en sorts omvändelseupplevelse för alla de utkorade, utan det finns bara en Kristus som alla blir omvända till och ett instrument - tron - genom vilket hans rättfärdighet tillägnas syndare. .

Varför är allt detta viktigt? För vissa verkar detta så självklart att denna diskussion är onödig. Men jag skulle vilja påstå att erkännandet av mångfalden i omvändelseerfarenheter leder till att den kristna tryggheten riktas mot de sanna bibliska kännetecknen på en kristen och hedrar den Gud som omvänder syndare till sig själv. En gång talade jag med en grupp på ungefär trettio kristna män. Under vår tid tillsammans frågade jag hur många av dem som kunde ange tidpunkten för sin omvändelse. Endast en man räckte upp handen. Därefter bad jag dem som inte hade räckt upp handen att nu göra det, om denna osäkerhet någonsin hade rubbat deras tillförsikt. Nästan alla räckte upp handen. Denna ovetenskapliga fallstudie avslöjar att många av oss, även bland reformerta kristna, har köpt den pietistiska och väckelsekristna idén att frälsningsvissheten beror på giltigheten i ens omvändelseupplevelse.

Det finns en historia som ofta berättas om en flicka som gick fram till altaret i sin kyrka för att svara på en altarkallelse. Efter gudstjänsten tog hennes far med henne till deras trädgård, där han instruerade henne att rista in datumet i ett gammalt träd, så att hon, närhelst hon frestades att tvivla på sin frälsning, kunde gå till trädgården och titta på de siffror som ristats in i trädet och som markerade datumet för hennes omvändelse. Detta, menade fadern, skulle skingra hennes tvivel.

Även om denna metod inte är helt olämplig, kan den bara ge en minimal grad av säkerhet när det gäller både mått och livslängd. Och hur är det med dem som inte kan rista in ett datum i ett träd eftersom de inte kan avgöra när de övergick från otro till tro?

Skriften tillhandahåller flera tester för att avgöra om den tro vi bekänner oss till är äkta, men ingen av dem involverar förmågan att återberätta en exakt omvändelseupplevelse med en tydlig tidsram för Andens pånyttfödande verk. Vi gör klokt i att inte insistera på att kristna ska anpassa sin omvändelse till en utombiblisk mall som förbjuder olika typer av omvändelseerfarenheter. Bavinck tyckte att detta var viktigt: "Mångfald i omvändelsen är något vi måste respektera. Vi måste acceptera den helige Andes olika dolda och fantastiska ledningar."2 Gud har i sitt Ord uppenbarat innehållet i omvändelsen, men det kan finnas alla möjliga skillnader i form, sätt och tid för hur vi upplever omvändelsen. Återigen var Bavinck övertygad om att "det viktiga är inte tidpunkten utan [omvändelsens] faktum."3

Alla människor behöver inte en kopia av sin födelseattest för att veta att de är födda. Det finns stora skillnader i hur och i vilken form syndare upplever sin omvändelse. Det finns inte en enda typ av omvändelse för alla utkorade, utan det finns bara en Kristus som alla omvänds till och ett verktyg - tron - genom vilket hans rättfärdighet tillägnas syndare. Så mycket vet vi, att vi lämnar sättet och formen på vilken vi upplever vår omvändelse till den Helige Andes fantastiska ledning. Vi kan inte kontrollera eller ens se vinden som blåser, men vi kan förundras över den (Johannes 3:8).

 
Redaktörens anmärkning: Detta inlägg publicerades första gången den 20 augusti 2018.
1 Herman Bavinck, Reformed Dogmatics, vol. 4, Holy Spirit, the Church, and New Creation, ed. John Bolt, övers. John Vriend (Grand Rapids, Mich.: Baker, 2008), 162. ︎
2 Ibid, 157. ︎↩︎
3 Ibid, 162. ↩︎

Aaron L. Garriott är chefredaktör för Tabletalk magazine, adjungerad professor vid Reformation Bible College i Sanford, Florida, och en undervisande äldste i Presbyterian Church in America.

© Tabletalk Magazine Ligonier Ministries september 2023. Använt med tillstånd. Alla rättigheter förbehållna.