”När kungen gick över Kidrondalen följde allt folket med ”
2 Samuel 15:23

Med sin sörjande skara passerade David en dyster bäck när han flydde från sin son som förrått honom. Mannen efter Guds eget hjärta var inte befriad från problem, nej, hans liv var fullt av dem. Han var både Herrens smorde och Herrens plågade. Varför ska vi då förvänta oss att komma undan sorger? Vid sorgens portar har de ädlaste av vår ras väntat med aska på huvudet; varför skulle vi då klaga som om något konstigt hade hänt oss?

Konungarnas kung blev själv inte favoriserad med en mer lycklig eller kunglig väg. Han gick över Kidrons smutsiga dike, genom vilket Jerusalems avfall flöt. Gud hade en Son utan synd, men inte ett enda barn undantaget riset. Det är en stor glädje för den troende att Jesus blev frestad på alla punkter likt oss. Vad är vår Kidron i dag? Är det en trolös vän, en sorglig förlust, en förtalande förebråelse, en mörk ängslan? Kungen har korsat alla dem. Är det kroppslig smärta, fattigdom, förföljelse eller förakt? Över var och en av dessa Kidroner har kungen gått före oss. “Han delade deras nöd” Tanken på att våra prövningar är ovanliga måste vi på en gång förvisa och för alltid, ty den som är alla helgons Huvudman, känner av erfarenhet den sorg som vi tycker är så egendomlig. Alla Sions medborgare måste vara fria från det “Ärade sörjandes sällskap”, för vilket prins Immanuel är chef och kapten.

Trots Davids förnedring återvände han ändå i triumf till sin stad, och hans Herre steg segrande ur graven; låt oss då vara vid gott mod, ty vi skall också vinna dagen. Ännu skall vi med glädje dra vatten ur frälsningens brunnar, fastän vi nu under en tid måste passera syndens och sorgens giftiga strömmar. Mod, korsets soldater! Kungen själv triumferade efter att ha gått över Kidron, och det ska ni också göra!

av C.H. Spurgeon