”Orpa kysste sin svärmor farväl, men Rut klamrade sig fast vid henne.”

Rut 1:14

Båda två hade en förkärlek för Naomi och följde därför med henne när hon återvände till Juda land. Men prövningens stund kom; Naomi redogjorde på ett mycket osjälviskt sätt för de prövningar som väntade dem och uppmanade dem att återvända till sina moabitiska vänner om de ville ha ett bekvämt och tryggt liv. Först förklarade båda att de skulle kasta sin lott med Herrens folk, men efter ytterligare övervägande lämnade Orpa sin svärmor med stor sorg och en respektfull kyss, sitt folk och sin Gud och återvände till sina avgudadyrkande vänner, medan Rut av hela sitt hjärta överlämnade sig till sin svärmors Gud.

Det är en sak att älska Herrens vägar när allt är bra, och en helt annan att hålla fast vid dem under alla motgångar och svårigheter. Den yttre bekännelsens kyss är mycket billig och lätt, men den praktiska troheten mot Herren, som måste visa sig i heliga beslut för sanning och helighet, är inte en så liten sak. Hur ser det ut för oss, är vårt hjärta fäst vid Jesus, är vårt offer fast. Har vi räknat ut kostnaden och är vi allvarligt beredda att lida alla världsliga förluster för Mästarens skull?

Vinsten efteråt kommer att bli en rik belöning, för Egyptens skatter kan inte jämföras med den härlighet som ska uppenbaras. Vi hör inte mer om Orpa; i härlig lätthet och avgudadyrkande njutning smälter hennes liv samman med dödens mörker; men Rut lever i historien och i himlen, för nåden har placerat henne i den ädla släktlinjen från vilken kungarnas Kung härstammar. Välsignade bland kvinnor skall de vara som för Kristi skull kan avsäga sig allt; men glömda och värre än glömda skall de vara som i frestelsens stund våldtar sitt samvete och vänder tillbaka till världen. O, må vi denna dag inte nöja oss med en form av hängivenhet som kanske inte är bättre än Orpas kyss, utan må den Helige Ande verka i oss så att vi av hela vårt hjärta fäster oss vid vår Herre Jesus.

av C.H. Spurgeon