”Välsignat är hans härliga namn för evigt. Må hans ära fylla hela jorden! Amen, amen.”

Psaltaren 72:19

Detta är en stor bön. Att bedja för en hel stad kräver stor tro, och ibland kan en bön för en enda människa vara tillräckligt för att överväldiga oss. Men hur långtgående var inte den döende psalmistens förbön! Hur omfattande! Hur sublim! ”Må hans ära fylla hela jorden!”

Den undantar inte ett enda land, hur förtryckt det än må vara av vidskepelse; den utesluter inte en enda nation, hur barbarisk den än må vara. För både kannibaler och civiliserade människor, för alla klimat och raser, uttalas denna bön: den omfattar hela jordens omkrets och utelämnar ingen av Adams söner.

Vi måste vara aktiva för vår Herre, annars kan vi inte uppriktigt framföra en sådan bön. Bönen är inte uppriktig om vi inte, med Guds hjälp, strävar efter att utvidga vår Herres rike. Är det inte några som försummar både att be och att arbeta? Läsare, är det din bön? Vänd dina ögon mot Golgata. Se livets Herre spikad på ett kors, med törnekronan på sitt huvud, med blödande huvud, händer och fötter. Vad! Kan du se på detta mirakel av mirakel, Guds Sons död, utan att känna en underbar tillbedjan i ditt bröst som språket aldrig kan uttrycka? Och när du känner blodet appliceras på ditt samvete och vet att Han har utplånat dina synder, är du inte en människa om du inte reser dig från dina knän och ropar: ”Må hela jorden fyllas med Hans härlighet; Amen, och Amen.”

Kan du böja dig inför den korsfäste i kärleksfull vördnad utan att önska att din monark ska bli världens härskare? Skäms på dig om du kan låtsas älska din prins utan att önska att han ska bli universell härskare. Din fromhet är värdelös om den inte leder dig till att önska att samma barmhärtighet som har visats dig ska välsigna hela världen. Herre, det är skördetid, räck ut din skära och skörda.

av **C.H. Spurgeon