”De har svikit Herren-”

Hosea 5:7

Troende, här är en sorglig sanning! Du är Herrens älskade, förlöst genom blod, kallad av nåd, bevarad i Kristus Jesus, accepterad i den Älskade, på väg till himlen, och ändå har du ”förrått” Gud, din bästa vän; förrått Jesus, som du tillhör; förrått den Helige Ande, genom vilken du har blivit uppväckt till evigt liv! Hur förrädisk har du inte varit när det gäller löften och åtaganden.

Minns du kärleken i ditt nya andliga äktenskap, den lyckliga tiden – vårens tid i ditt andliga liv? Åh, hur nära du då höll dig till din Mästare! Du sa: ”Han kommer aldrig att anklaga mig för likgiltighet; mina fötter kommer aldrig att bli långsamma på vägen i hans tjänst; jag kommer inte att låta mitt hjärta vandra efter andra kärlekar; i honom finns alla outgrundliga glädjeämnen. Jag ger upp allt för min Herre Jesu skull.” Har det varit så? Ack, om samvetet talar, kommer det att säga: ”Han som lovade så väl har gjort så illa. Bönen har ofta varit sluddrigt uttalad – den har varit kort, men inte ljuv; kortfattad, men inte ivrig. Gemenskapen med Kristus har glömts bort. I stället för ett himmelskt sinne har det funnits köttsliga bekymmer, världsliga fåfängligheter och onda tankar. I stället för tjänst har det funnits olydnad; i stället för glöd, ljumhet; i stället för tålamod, lättretlighet; i stället för tro, förtröstan på köttsliga krafter; och som korsets soldat har det funnits feghet, olydnad och desertering i en mycket skamlig grad.”

”Du har svikit Herren.” Förräderi mot Jesus! Vilka ord ska användas för att fördöma det? Ord hjälper föga: låt våra ångerfulla tankar fördöma den synd som så säkert finns i oss. Förrädiskt mot dina sår, o Jesus! Förlåt oss, och låt oss inte synda igen! Hur skamligt att vara förrädisk mot honom som aldrig glömmer oss, utan som i dag står med våra namn ingraverade på sin bröstplåt framför den eviga tronen.

av C.H. Spurgeon