”Du skall inte gå med förtal bland dina bröder, och du skall inte stå din nästa efter livet. Jag är Herren. Du skall inte bära agg mot din landsman utan tillrättavisa honom, så att du inte för hans skull drar skuld över dig. Du ska tillrättavisa din nästa så att du inte bär på synd för hans skull.”

3 Moseboken 19:16-17.

Att skvallra är ett trefaldigt gift, ty det skadar berättaren, åhöraren och den personen som berättelsen handlar om. Oavsett om ryktet är sant eller falskt, är vi enligt denna föreskrift i Guds ord förbjudna att sprida det vidare. Herrens folks rykte bör vara mycket värdefullt i våra ögon, och vi bör betrakta det som skamligt att hjälpa djävulen att vanära kyrkan och Herrens namn. Vissa tungor behöver ett betsel snarare än en sporre. Många berömmer sig av att förtala sina bröder, som om de därigenom höjde sig själva. Noas kloka söner kastade en mantel över sin far, och Kanaan som avslöjade honom fick en fruktansvärd förbannelse över sig. Om vi en av dessa mörka dagar själva behöver tålamod och tystnad från våra bröder, låt oss då glatt ge det till dem som behöver det nu. Låt detta vara vår familjeregel och vårt personliga band - Tala inte illa om någon.

Den Helige Ande tillåter oss emellertid att klandra synden, och föreskriver hur vi skall göra det. Det måste ske genom att vi tillrättavisar våra bröder inför deras ansikte, inte genom att vi rasar bakom deras rygg. Detta tillvägagångssätt är manligt, broderligt, kristuslikt och kommer under Guds välsignelse att vara till nytta. Men om vi inte vill göra det? Då måste vi lägga större vikt vid vårt samvete och hålla oss till arbetet, så att vi inte själva blir delaktiga i synden genom att låta vår vän lida av den. Hundratals människor har räddats från grova synder genom trogna prästers och bröders lägliga, kloka och kärleksfulla varningar. Vår Herre Jesus har gett oss ett nådigt exempel på hur man bör handskas med felande vänner genom den varning han gav Petrus, den bön han föregick den med och det milda sätt på vilket han stod ut med Petrus skrytsamma förnekande av att han behövde en sådan varning.

av C.H. Spurgeon