”Han svarade: "Jag säger er: Om de tiger, kommer stenarna att ropa.””

Lukasevangeliet 19:40

Men kunde stenarna ropa? Säkerligen skulle de kunna det om han som öppnar de stummas mun skulle be dem att höja sina röster. Om de kunde tala, skulle de förvisso ha mycket att vittna om för lovprisning av honom som skapade dem genom sin krafts ord; de skulle kunna lovprisa visdomen och kraften hos deras Skapare som kallade dem till liv. Skall vi inte tala väl om honom som skapade oss på nytt och ur “stenar” uppväckte barn till Abraham?

De gamla klipporna kunde berätta om kaos och ordning och om Guds handarbete i olika skeden av skapelsens drama; och kan inte vi tala om Guds beslut, om Guds stora verk i forntiden, om allt som han gjorde för sin kyrka i forna dagar?

Om stenarna kunde tala, skulle de kunna berätta om sin bearbetare, hur han tog dem från stenbrottet och gjorde dem lämpliga för templet, och kan inte vi berätta om vår härliga bearbetare, som bröt våra hjärtan med hammaren i sitt ord, så att han kunde bygga oss till sitt tempel?

Om stenarna skulle ropa ut skulle de förhärliga sin byggmästare, som polerade dem och formade dem efter liknelsen av ett palats; och ska vi inte tala om vår arkitekt och byggmästare, som har satt oss på vår plats i den levande Gudens tempel?

Om stenarna kunde ropa ut, skulle de ha en lång, lång historia att berätta som ett minne, ty mången gång har en stor sten rullats som ett minne inför Herren; och vi kan också vittna om Eben-ezers, hjälpstenar, minnespelare. Lagens sönderslagna stenar ropar ut mot oss, men Kristus själv, som har rullat bort stenen från gravkammarens öppning, talar för oss.

“Stenar” kan mycket väl ropa, men vi skall inte låta dem göra det: vi skall tysta deras buller med vårt lov, vi skall bryta ut i helig sång och välsigna den Högstes majestät, och alla våra dagar förhärliga honom som av Jakob kallas Israels herde och sten.

av C.H. Spurgeon