”. . .ödmjukhet går före ära.”

Ordspråksboken 15:33

Förödmjukelse av själen för alltid med sig en positiv välsignelse. Om vi tömmer våra hjärtan på det egna jaget, kommer Gud att fylla dem med sin kärlek. Den som vill ha en nära gemenskap med Kristus bör komma ihåg Herrens ord: ”Jag ser till den som är betryckt och har en förkrossad ande, som fruktar mitt ord.” Böj dig om du vill stiga upp till himlen. Säger vi inte om Jesus: ”Han som steg ner är också den som steg upp?” Så måste du också göra.

Du måste växa nedåt för att kunna växa uppåt, för ödmjuka själar har den ljuvaste gemenskapen med himlen, och endast de. Gud förnekar ingen välsignelse åt en genomgripande ödmjuk själ. “Saliga är de som är fattiga i anden, ty himmelriket är deras”, med alla dess rikedomar och skatter. Hela Guds skattkammare skall genom gåvobrev överlämnas till den själ som är tillräckligt ödmjuk för att kunna ta emot den utan att därför bli stolt. Gud välsignar oss alla upp till ett fullt mått och till ytterlighet av vad det är säkert för honom att göra. Om du inte får någon välsignelse är det för att det inte är säkert för dig att få en. Om vår himmelske Fader skulle låta din orubbliga ande vinna en seger i hans heliga krig, skulle du stjäla kronan åt dig själv och i mötet med en ny fiende skulle du bli ett offer; därför hålls du nere för din egen säkerhets skull.
När en människa är uppriktigt ödmjuk och aldrig vågar ta till sig så mycket som ett korn av den ära som tillkommer Herren, finns det knappast någon gräns för vad Gud kommer att göra för denne. Ödmjukhet gör oss redo att bli välsignade av all nådens Gud och gör oss skickliga att hantera våra medmänniskor på ett effektivt sätt. Sann ödmjukhet är en blomma som kan pryda vilken trädgård som helst. Det är något som du kan krydda livets alla rätter med, och du kommer att finna en förbättring i varje fall. Vare sig det handlar om bön eller lovprisning, vare sig det handlar om arbete eller lidande, då kan ödmjukhetens äkta salt inte användas i överflöd.

av C.H. Spurgeon