”Hela Israels hus har hårda pannor och förhärdade hjärtan.”

Hesekiel 3:7

Finns det inga undantag? Nej, inte ett enda. Även Israel det gynnade folket beskrivs på detta sätt. Är de bästa så dåliga? Hur är då de sämsta? Mitt hjärta, överväg i vilken utsträckning du har del i denna universella anklagelse, och medan du överväger, var redo att skämmas för dig själv för vad du kan ha varit skyldig. Den första anklagelsen är oförskämdhet, eller hårdhet i pannan, brist på helig skam, en otillbörlig djärvhet i ondska.

Före min omvändelse kunde jag synda utan att känna några samvetskval, höra om min skuld och ändå förbli oberörd, och till och med bekänna min missgärning utan att visa någon inre förödmjukelse på grund av den. Att en syndare går till Guds hus och låtsas be till honom och lovprisa honom är en fräckhet av värsta slag! Ack, sedan dagen för min nya födelse har jag tvivlat på min Herre inför hans ansikte, mumlat utan att rodna i hans närvaro, tillbett inför honom på ett slarvigt sätt och syndat utan att beklaga mig över det. Om min panna inte vore som en diamant, hårdare än flinta, skulle jag ha en mycket heligare fruktan och en mycket djupare ånger i anden. Ve mig, jag är ett av Israels oförskämda hus!

Den andra anklagelsen är hårdhjärtad, och jag kan inte våga hävda att jag är oskyldig här. En gång hade jag ingenting annat än ett hjärta av sten, och fastän jag nu genom nåden har fått ett nytt och köttigt hjärta, finns mycket av min forna envishet kvar. Jag är inte berörd av Jesu död som jag borde vara; inte heller är jag rörd av mina medmänniskors undergång, tidens ondska, min himmelske Faders tuktan och mina egna misslyckanden, vilket jag borde vara. O, att mitt hjärta skulle smälta vid uppräkningen av min Frälsares lidande och död. Jag önskar vid Gud att jag kunde bli av med denna kvarnsten inom mig, denna förhatliga dödskropp. Välsignat vare Herrens namn, sjukdomen är inte obotlig, Frälsarens dyrbara blod är det universella lösningsmedlet, och för mig, även för mig, kommer det effektivt att mjuka upp hjärtat, tills det smälter som vax inför elden.

av *C.H. Spurgeon.