”Riv sönder era hjärtan,
inte era kläder”

Joel 2:13

Det är lätt att riva upp kläder och visa andra yttre tecken på religiösa känslor, och de är ofta hycklande; men att känna sann ånger är mycket svårare och följaktligen mycket ovanligare. Människor kommer att följa de mest mångfaldiga och minutiösa ceremoniella föreskrifterna - ty sådant är tilltalande för köttet - men sann religion är alltför ödmjuk, alltför hjärtsökande, alltför grundlig för de köttsliga människornas smak; de föredrar något mer pråligt, tunt och världsligt.

Yttre observationer är tillfälligt bekväma; öga och öra är nöjda; självgodhet får näring och självrättfärdigheten blir uppblåst: men de är i slutändan bedrägliga, för i dödsstunden och på domens dag behöver själen något mer substantiellt än ceremonier och ritualer att luta sig mot. Utan en vital gudsfruktan är all religion fullkomligt förgäves; utan ett uppriktigt hjärta är varje form av tillbedjan en högtidlig bluff och ett oförskämt hån mot himmelens majestät.

Hjärtats förkrosselse är ett gudomligt verk och djupt känt. Det är en hemlig sorg som upplevs personligen, inte bara i form, utan som en djupt rörd själs verk av den Helige Ande i varje troendes innersta hjärta. Det är inte något som man bara talar om och tror på, utan det är något som varje levande barn till den levande Guden känner starkt och känsligt. Det är ett kraftfullt förödmjukande och en fullständig förlåtande av synd, men samtidigt är det en ljuvlig förberedelse för den nådiga trösten som stolta, orubbliga själar inte kan ta emot, och det är tydligt diskriminerande, för det tillhör Guds utvalda, och endast dem.

Texten befaller oss att krossa våra hjärtan, men de är naturligtvis hårda som marmor: hur kan det då göras? Vi måste ta dem till Golgata: en gång rev en döende Frälsares röst sönder klipporna, och den är lika kraftfull nu. O välsignade Ande, låt oss höra Jesu dödsrop, och våra hjärtan kommer att slitas sönder på samma sätt som människor sliter sönder sina kläder på klagodagen.

av C.H. Spurgeon