” O, om jag visste
 hur jag skulle finna honom,”

Job 23:3


I Jobs yttersta nöd ropade han efter Herren. Den längtansfulla önskan hos ett Guds barn som drabbats av sjukdom är att åter få se sin Faders ansikte. Hans första bön är inte ”O, att jag må bli botad från den sjukdom som nu härjar i varje del av min kropp!” eller ens ”O, att jag må få se mina barn återställas från gravens käftar och min egendom än en gång räddas från plundrarens hand!” utan det första och högsta ropet är: ”O, att jag visste var jag kunde finna honom, som är min Gud, så att jag kunde komma ända till hans boning!” Guds barn springer hem när stormen kommer. Det är en nådig själs himmelskt födda instinkt att söka skydd från alla sjukdomar under Yahwehs vingar. ”Den som har tagit sin tillflykt till Gud” kan tjäna som titel på en sann troende.

En hycklare som drabbas av Guds lidande tar illa vid sig och skulle likt en slav fly från den mästare som har piskat honom, men så är det inte med himlens sanne arvinge, han kysser den hand som slog honom och söker skydd för staven i famnen på den Gud som rynkade på näsan åt honom. Jobs längtan efter att få umgås med Gud förstärktes av att alla andra källor till tröst hade misslyckats. Patriarken vände sig bort från sina ledsna vänner och såg upp mot den himmelska tronen, precis som en resenär vänder sig bort från sin tomma skinnflaska och skyndsamt beger sig till brunnen. Han tar farväl av jordiska förhoppningar och utbrister: ”Ack, om jag visste hur jag skulle finna min Gud!”

Ingenting lär oss så mycket om Skaparens dyrbarhet, som när vi lär oss tomheten i allt annat. När vi med bittert förakt vänder oss bort från jordens bikupor, där vi inte finner någon honung utan många vassa stick, gläder vi oss åt honom vars trogna ord är ljuvare än honung eller bikakor. I alla svårigheter bör vi först och främst försöka inse att Gud är närvarande hos oss. Låt oss bara njuta av hans leende, så kan vi bära vårt dagliga kors med ett villigt hjärta för hans kära skull.

av C.H. Spurgeon