”Alla som ser mig hånar mig,
de grimaserar 
och skakar på huvudet:”

Psaltaren 22:8

Hån var en viktig ingrediens i vår Herres lidande. Judas hånade honom i trädgården; översteprästerna och de skriftlärda skrattade åt honom; Herodes behandlade honom som inget värd; tjänarna och soldaterna hånade honom och förolämpade honom brutalt; Pilatus och hans vakter förlöjligade hans kunglighet; och på korset slungades alla slags hemska skämt och avskyvärda hån mot honom. Förlöjliganden är alltid svåra att uthärda, men när vi lider svårt är de så hjärtlösa, så grymma, att de skär oss ända in i märgen.

Föreställ dig Frälsaren korsfäst, plågad av en ångest långt bortom all mänsklig gissning, och föreställ dig sedan den brokiga skara, som alla ruskade på huvudet eller drog ut läppen i det mest bittra förakt; förakt för ett stackars lidande offer! Säkert måste det ha funnits något mer i den korsfäste än de kunde se, annars skulle inte en så stor och blandad folkmassa enhälligt ha öst över honom ett sådant förakt. Var det inte ondskan som erkände, i själva ögonblicket av sin största skenbara triumf, att den trots allt inte kunde göra mer än att håna den segerrika godhet som då regerade på korset?

O Jesus, ”föraktad och förkastad av människor”, hur kunde du dö för människor som behandlade dig så illa? Däri är fantastisk kärlek, gudomlig kärlek, ja, kärlek bortom alla gränser. Också vi har föraktat dig i vår förnyade tillstånds dagar, och även sedan vår nya födelse har vi satt världen högt i våra hjärtan, och ändå blödde du för att läka våra sår och dog för att ge oss liv. O, att vi kunde sätta dig på en härlig hög tron i alla människors hjärtan! Vi skulle sjunga ut dina lovsånger över land och hav tills människor skulle så universellt tillbe som de en gång enhälligt förkastade.

”Dina varelser gör dig orätt, o du suveräne Gode!
Du är inte älskad, därför att du inte är förstådd:
Detta smärtar mig mest, att fåfänga strävanden förleder
otacksamma människor, oavsett ditt leende.”

av C.H. Spurgeon