”Se hur plågad och trött jag är,
förlåt mig alla mina synder.”

Psaltaren 25:18

Det är bra för oss när böner om våra sorger förenas med vädjanden om våra synder - när vi, eftersom vi är under Guds hand, inte är helt upptagna av vår smärta utan minns våra brott mot Gud. Det är också bra att ta både sorgen och synden till samma plats. Det var till Gud som David bar sin sorg, det var till Gud som David bekände sina synder.

Observera då att vi måste ta våra sorger till Gud. Även dina små sorger kan du lägga på Gud, ty han räknar hårstråna på ditt huvud; och dina stora sorger kan du överlämna till honom, ty han håller havet i sin hand. Gå till honom, vad din nuvarande svårighet än må vara, och du skall finna att han kan och vill lindra dig. Men vi måste också ta våra synder till Gud. Vi måste bära dem till korset, så att blodet kan falla på dem, rena bort deras skuld och förstöra deras besmittande kraft.

Den speciella lärdomen av texten är denna: att vi skall gå till Herren med sorger och synder i rätt anda. Lägg märke till att allt David ber om när det gäller hans sorg är: ”Se på min bedrövelse och min smärta”, men nästa bön är mycket mer uttrycklig, bestämd, beslutsam, tydlig - ”Förlåt mig alla mina synder”. Många lidande skulle ha uttryckt det så här: ”Ta bort min bedrövelse och min smärta och se på mina synder.” Men David säger inte så; han ropar: ”Herre, vad gäller min plåga och min smärta vill jag inte diktera för din visdom. Herre, se på dem, jag överlåter dem åt dig, jag skulle vara glad att få min smärta borttagen, men gör som du vill; men när det gäller mina synder, Herre, vet jag vad jag vill med dem; jag måste få dem förlåtna; jag kan inte uthärda att ligga under deras förbannelse för ett ögonblick.”

För en kristen är sorg en lättare sak än synd; han kan stå ut med att hans bekymmer fortsätter, men han kan inte bära bördan av sina överträdelser.
av C.H. Spurgeon