av C.H. Spurgeon
Matteus 6:9-13

Denna bön börjar där all sann bön måste börja, med barnaskapets anda, ”Fader vår”. Det finns ingen godtagbar bön förrän vi kan säga: ”Jag vill stå upp och gå hem till min far.”

Denna barnlika ande inser snart storheten hos Fadern ”i himlen” och stiger upp till andäktig tillbedjan,
”Låt ditt namn bli helgat.” Barnet som läspar: ”Abba, Fader”, växer upp till keruben som ropar: ”Helig, Helig, Helig.” Det är bara ett steg från hänryckt tillbedjan till den glödande missionärsanda som är en säker följd av barnakärlek och vördnadsfull tillbedjan -

”Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden som i himlen.” Därefter följer det innerliga uttrycket för beroendet av Gud -

”Giv oss i dag vårt dagliga bröd.” När bedjaren blir ytterligare upplyst av Anden upptäcker denne att han inte bara är beroende utan också syndfull, och därför ber han om nåd,

”Och förlåt oss våra skulder, så som vi förlåter dem som står i skuld till oss.” och eftersom han är benådad, och Kristi rättfärdighet har tillräknats honom och han vet att han är accepterad av Gud, så ber han ödmjukt om helig uthållighet,

”Och för oss inte in i frestelse,” Den människa som verkligen är förlåten är angelägen om att inte synda igen; att ha rättfärdiggörelse leder till en angelägen önskan om helgelse.

”Förlåt oss våra skulder”, det är rättfärdigande;

”Och för oss inte in i frestelse, utan fräls oss från det onda” det är helgelse i dess negativa och positiva former. Som ett resultat av allt detta följer en triumferande lovprisning,

”Ditt är riket. Din är makten och äran i evighet. 
Amen.”  Vi gläder oss över att vår Konung regerar i försynen och skall regera i nåden, från floden ända till jordens ände, och att det inte skall finnas något slut på hans herravälde. Från en känsla av att vara adopterad, leder denna korta bönemodell själen upp till gemenskap med vår regerande Herre. Herre, lär oss att be på detta sätt.