”Jag är väl inte ett hav
eller ett havsodjur, så att du måste sätta ut vakt
mot mig?”

Job 7:12

Det här var en märklig fråga för Job att ställa till Herren. Han tyckte att han var för obetydlig för att bli så strängt övervakad och tuktad, och han hoppades att han inte var så oregerlig att han behövde hållas tillbaka på det sättet. Frågan var naturlig från en person som var omgiven av sådana outhärdliga lidanden, men den kan trots allt besvaras på ett mycket ödmjukt sätt. Det är sant att människan inte är havet, men hon är ännu mer besvärlig och oregerlig. Havet respekterar lydigt sin gräns, och även om det bara är ett bälte av sand överskrider det inte den gränsen. Mäktigt som havet är, hör det hittills det gudomliga, och när det rasar som mest med storm respekterar det ordet; men den egensinniga människan trotsar himlen och förtrycker jorden, och det finns inte heller något slut på detta upproriska raseri.

Havet, som är lydigt mot månen, ebbar och flödar med oupphörlig regelbundenhet och utgör sålunda en aktiv såväl som en passiv lydnad; men människan, rastlös bortom sin sfär, sover inom pliktens linjer, indolent där hon borde vara aktiv. Hon varken kommer eller går på gudomlig befallning, utan föredrar att göra det hon inte bör göra och att låta bli att göra det som krävs av henne. Varje droppe i havet, varje pärlbubbla och varje jäsande skumflinga, varje snäcka och sten känner lagens kraft och ger efter eller rör sig genast. Åh, om vår natur bara vore en tusendels del så mycket i överensstämmelse med Guds vilja! Vi kallar havet nyckfullt och falskt, men hur konstant är det inte!

Sedan våra fäders dagar, och den gamla tiden före dem, är havet där det var, slår på samma klippor till samma melodi; vi vet var vi kan hitta det, det överger inte sin bädd och förändras inte i sin oupphörliga boom; men var är människan - svaga, ostadiga människan? Kan den vise mannen gissa vilken dårskap som nästa gång kommer förföra honom från hans lydnad? Vi behöver mer bevakning än det böljande havet gör, och är mycket mer upproriska. Herre, styr oss för din egen ära. Amen.

av C.H. Spurgeon