”Så länge hans nasirtid varar ska han inte äta något som kommer från vinstocken, inte ens dess kart eller späda skott.”

4 Moseboken 6:4

Nasirerna hade bland andra löften avlagt ett som förbjöd dem från att dricka vin. För att de inte skulle bryta mot denna förpliktelse förbjöds de att dricka vinäger eller starka drycker, och för att göra regeln ännu tydligare fick de inte röra vid ojäst druvsaft eller ens äta frukten, vare sig färsk eller torkad. För att på det hela taget säkra löftets integritet fick de inte ens ha att göra med något som gällde vinstocken; de skulle i själva verket hålla sig borta från allt slags ont.

Detta är sannerligen en lärdom för Herrens avskilda, som lär dem att komma bort från synd i varje form, att undvika inte bara dess grövre former, utan även dess ande och likhet. Strikt vandring är mycket föraktad i dessa dagar, men, kära läsare, var förvissade om att det både är det säkraste och det lyckligaste. Den som ger efter för världen på en eller två punkter är i fruktansvärd fara; den som äter Sodoms druvor kommer snart att dricka Gomorras vin. En liten spricka i havsbanken i Holland släpper in havet, och gapet sväller snabbt tills en provins översvämmas. Världslig konformitet, i vilken grad som helst, är en snara för själen och gör den mer och mer benägen för förmätna synder.

Liksom nasariten som drack druvsaft inte kunde vara helt säker på ifall den genomgått en viss jäsning eller ej, och därför i hjärtat inte kunde vara säker på att hans löfte var intakt, så kan inte heller den eftergivne, ljumme kristne ha ett samvete som är fritt från brott, utan måste känna att den inre övervakaren tvivlar på honom. Det som är tveksamt behöver vi inte tveka om; dessa saker är fel för oss. Det som är frestande får vi inte dalta med, utan vi måste fly från det så fort som möjligt. Det är bättre att bli hånad för att vara puritan än att bli föraktad för att vara hycklare. Att vandra försiktigt kan innebära mycket självförnekelse, men det har i sig sina egna njutningar som är mer än tillräcklig belöning.

av C.H. Spurgeon