”. . .evig tröst . . .”

2 Tessalonikerbrevet 2:16

”Tröst.” Det finns musik i detta ord: likt Davids harpa lindrade Sauls melankoliska onda ande. Det var en stor ära för Barnabas att kallas ”tröstens son”; men detta är ett av de berömda namnen på en som är större än Barnabas, för Herren Jesus är ”Israels tröst”. ”Evig tröst” - här är grädden på moset, ty tröstens evighet är dess krona och härlighet. Vad innebär denna ”eviga tröst”? Den innefattar en känsla av förlåtna synder. En kristen människa har i sitt hjärta tagit emot Andens vittnesbörd om att dennes missgärningar är borttagna som ett moln och dennes överträdelser borttagna som en mörk sky. Om synden är förlåten, är inte det en evig tröst?

Därefter ger Herren sitt folk en bestående känsla av att vara accepterade i Kristus. Den kristne vet att Gud ser på honom som en person som står i förbindelse med Jesus. Föreningen med den uppståndne Herren är en tröst av det mest bestående slag; den är i själva verket evig. Låt sjukdom krossa oss, har vi inte sett hundratals troende som varit lika lyckliga i sjukdomens svaghet som de skulle ha varit i styrkan av en frisk och blomstrande hälsa? Låt dödens pilar genomborra oss i hjärtat, men vår tröst dör inte, för har inte våra öron många gånger hört helgonens sånger när de har jublat över att Guds levande kärlek har utgjutits i deras hjärtan i döende stunder? Ja, känslan av att vara accepterad av den Älskade är en evig tröst. Dessutom har den kristne en övertygelse om sin säkerhet. Gud har lovat att frälsa dem som förtröstar på Kristus: den kristne förtröstar på Kristus och han tror att Gud kommer att hålla sitt ord och frälsa honom. Han känner att han är trygg i kraft av att han är förbunden med Jesus person och verk.

av C.H. Spurgeon