”Detta tar jag till hjärtat, därför har jag hopp”

Klagovisan 3:21

Minnet är ofta nedstämdhetens träl. Missmodiga sinnen återkallar varje mörkt förebådande i det förflutna och utvidgar varje dystert inslag i nuet; på så sätt presenterar minnet, klätt i säckväv, för sinnet en kopp av blandad galla och malört. Detta är dock inte nödvändigt. Visdom kan lätt förvandla minnet till en tröstens ängel. Samma minne som i sin vänstra hand bär så många dystra omen, kan tränas till att i sin högra hand bära en mängd hoppfulla tecken. Hon behöver inte bära en krona av järn, hon kan omge sin panna med ett band av guld, allt bestrött med stjärnor.
Så var det med Jeremias erfarenhet: i den föregående versen hade minnet fört honom till en djup förödmjukelse i själen: ”Min själ tänker ständigt på det    och sjunker ihop inom mig. Och nu återgav samma minne honom liv och tröst. ”Detta tar jag till hjärtat, därför har jag hopp:”

Likt ett tveeggat svärd dödade minnet först hans stolthet med den ena eggen och sedan hans förtvivlan med den andra. Som en allmän princip gäller att om vi skulle använda våra minnen på ett klokare sätt, skulle vi i vår allra mörkaste nöd kunna tända en tändsticka som omedelbart skulle tända tröstens lampa. Gud behöver inte skapa något nytt på jorden för att återge de troende glädjen; om de under bön krattar askan från det förflutna, finner de ljus för nuet; och om de vänder sig till sanningens bok och nådens tron, kommer deras ljus snart att lysa som förr.

Låt oss minnas Herrens kärleksfullhet och upprepa hans nådegärningar. Låt oss öppna minnets volym, som är så rikt upplyst av barmhärtighetens minnesmärken, och vi skall snart bli lyckliga. På så sätt kan minnet bli, som Coleridge kallar det, ”glädjens bröstkälla”, och när den gudomlige Tröstaren viger det till sin tjänst, kan det bli den främsta bland jordiska tröstare.

av C.H. Spurgeon