Myt Nr 1

av Alister Begg ©

Många av oss känner väl till “Fader vår”, där Jesus ger sina lärjungar ett exempel på en bön som de kan använda i sina egna liv. I denna bön påminner Jesus oss om hur viktigt det är att inte bara be Gud om våra mest grundläggande fysiska behov utan också att ropa till honom om vårt främsta andliga behov - nämligen förlåtelse: "Och förlåt oss våra synder, såsom vi förlåter dem som har gjort orätt mot oss. . . . “   (Lukas 11:4).

Förlåtelse är ett underbart budskap. Medan andra världsåskådningar bara erbjuder moralism eller ett försök att göra rätt för oss eller göra vårt bästa, är kristendomen ett budskap till de ovärdiga, vilsna, belägrade och syndiga.

Men om vi inte är försiktiga kan vi hamna i olika missförstånd om förlåtelsens natur - myter som Bibeln, tack och lov, hjälper oss att skingra.

MYT NR 1: VI BEHÖVER BARA BLI FÖRLÅTNA EN GÅNG

När en eftertänksam troende kommer till Jesu ord här, följer nästan oundvikligen frågan: "Om jag har blivit förlåten en gång för alla genom tron på Jesus Kristus, varför behöver jag då fortsätta att be om förlåtelse?"

Bibelns svar på denna fråga är okomplicerat. Bibeln lär oss att när män och kvinnor kommer till förtröstan på Kristus, ångrar sina synder och fritt tar emot evangeliets erbjudande, så är inte synden utrotad ur deras liv. Även om syndens makt är bruten, syndar vi fortfarande. Vi missar fortfarande målet.

Betyder då detta att när vi syndar förlorar vi på något sätt vår frälsning, vår relation till Gud, och måste därför börja om hela processen igen för att straffet skall kunna undanröjas? Inte på något sätt. När troende syndar förblir vår relation till Gud som vår Fader intakt. Det som påverkas är vår njutning av den relationen.

Jean Kalvin reflekterade över den kristnes omvändelse och livsstil och skrev:

Så länge vi bor i vår kropps fängelse måste vi ständigt kämpa mot bristerna i vår fördärvade natur, ja, mot vår egen naturliga själ. . . . En kristen människas liv är en ständig ansträngning och övning i att förgöra köttet, tills det är fullständigt dött och Guds Ande regerar i oss. (Institutio Christianae Religionis, 1.614-15)

I 1 Johannesbrevet uttrycker aposteln en önskan om att vi som följer Kristus ska ta synden på allvar. I 2:1 säger Johannes till och med: "Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte ska synda." Men om vi syndar fortsätter han att säga: “Har vi en som för vår talan inför Fadern: Jesus Kristus, den rättfärdige. Han "är försoningen för våra synder" (vv. 1-2). Vi har en som talar för vår sak inför Fadern, så att när Fadern inser att vi har syndat, säger Jesus: "Jag dog för den synden, Fader. Låt det inte komma honom till last.” (parafrasering- notering Woodland)

Det är därför det är nödvändigt att vi är aktuella med Gud. Genom att bekänna våra synder när vi blir medvetna om dem, får vi möjlighet att leva i gemenskap med Gud och med ett rent samvete. Det är då, med en känsla av tacksamhet, som vi kan leva ett kristet liv som "behaga honom på alla sätt.” (Kolosserbrevet 1:10).

fortsättning följer

*© Tabletalk Magazine Ligonier Ministries augusti 2023. *Använt med tillstånd. Alla rättigheter förbehållna.*