”De ska sjunga om Herrens vägar,”
Psaltaren 138:5

Tiden när de kristna börjar sjunga på Herrens vägar är när de först förlorar deras bördor vid korsets fot. Inte ens änglarnas sång är så ljuvlig som den första hänryckningens sång som forsar från den innersta själen av de förlåtna Guds barn. Ni vet hur John Bunyan beskriver det. Han skriver att när stackars Kristens börda lossnade vid korset tog Kristen tre glädjesprång och fortsatte sin väg, sjungande:

Välsignad vare kors och grav! 
Dock han välsignad mer, Som sig i döden för mig gav. 

Troende, minns du dagen när dina kedjor föll av? Kommer du ihåg platsen där Jesus mötte dig och sade, “Med evig kärlek har jag älskat dig; Jag har utplånat dina brott som ett moln, dina synder som en sky. Vänd om till mig, för jag har återlöst dig. Åh vilken underbar stund det var när Jesus tog bort syndens smärta. När Herren först förlät mig mina synder, var jag så glädjefylld att jag knappt kunde låta bli att dansa. På vägen hem från huset där jag hade blivit frigjord tänkte jag att jag måste tala om för gatstenarna berättelsen om min befrielse.

Så fylld var min själ med glädje, att jag ville berätta för varje snöflinga som föll från himlen om Jesus förunderliga kärlek, som hade utplånat synderna från en av rebellerna. Men det är inte endast vid början av det kristna livet som troende har en orsak för att sjunga; så länge de lever upptäcker de orsaker att sjunga längs Herrens vägar och deras erfarenheter av hans konstanta ynnest får dem att säga, “Jag vill alltid prisa Herren,
hans lov ska ständigt vara i min mun.” Se till det, trossyskon, att du prisar Herren den här dagen.

“Så länge vi i ödemarken vandrar
så skall nya barmhärtigheter kräva nya sånger”

av C.H. Spurgeon