“Vi är alla orena,”
Jesaja 64:6

Den troende är en ny skapelse, denne tillhör ett heligt folk, ett kungligt prästerskap —Guds ande bor i dessa och i alla aspekter är denne fjärran från den naturliga människan, men är oavsett det fortfarande en syndare. Denne är det på grund av sin naturs ofullkomlighet och kommer att förbli så till slutet av sitt jordiska liv. Syndens svarta fingrar lämnar smuts på de finaste dräkter. Synd fördärvar vår omvändelse, innan den store krukmakaren har färdigformat kärlet på drejskivan. Själviskhet förorenar våra tårar och otro manipulerar vår tro.

Bortsett från Jesus förtjänst, så ökade det bästa vi någonsin har gjort bara antalet av våra synder; ty när i vår egen syn vi har varit mest rena, ändå, liksom stjärnorna, är vi inte rena i Guds ögon, och när han anklagade sina änglar och fann fel, så måste han mycket mer anklaga oss för det, även i våra mest änglalika sinnesstämningar. Sången som hänför himlen och söker att efterlikna serafernas ljud, har mänskliga missljud i sig. Den bön som kan beröra Guds högra hand är fortfarande en brusten och misshandlad bön och rör bara den handen, eftersom den syndfrie, den store Medlaren, har ingripit för att ta bort synden från vår bön. Den mest gyllene tron eller den renaste grad av helgelse, har i sig själv, ännu så mycket legering i den för att endast vara värdig att brännas upp. Varje kväll när vi ser oss i spegeln ser vi en syndare och behöver bekänna, “Vi är alla orena, alla våra rättfärdiga gärningar är som en fläckad dräkt.” Jesaja 64

Åh! hur dyrbart är Kristi blod för ett sådant hjärta som vårt! Hur ovärderlig är hans fullkomliga rättfärdighetens gåva! Och nu, fastän synden bor i oss, är dess makt bruten. Den har inget herravälde över oss. Den är en krossad orm som vi är i bitter konflikt med men det är en besegrad fiende som vi har att göra med. Dock en liten tid och vi skall träda segerrika in i staden där inget förorenar.

av C.H. Spurgeon