Stöder bibeln att människor alltid måste förlåta alla? Det lärs ofta ut i den kristna gemenskapen att kristna är kallade att förlåta dem som syndar emot dem ensidigt och allmänt. Sproul förklarar att detta påstående inte gäller rakt av.

*©

När någon beordrar oss att göra något, eller ålägger oss en skyldighet, är det naturligt för oss att ställa två frågor. Den första frågan är “Varför skall jag?” och den andra är “Vem säger så?”. Varför och auktoritetskällan bakom mandatet är mycket viktiga för frågan om förlåtelse.

För att svara på frågan varför bör vi förlåta människor, låt oss kort titta på Jesu lära i Nya testamentet. I Matteusevangeliet 18: 21-35 läser vi detta:

Då kom Petrus fram och frågade Jesus: "Herre, hur många gånger ska min broder kunna synda mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger?”

Jesus sade till honom: "Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju.
Därför är himmelriket som en kung som ville ha redovisning av sina tjänare. När han började granskningen, förde man fram till honom en som var skyldig tio tusen talenter.  Eftersom han inte kunde betala, befallde hans herre att han och hans hustru och barn och allt han ägde skulle säljas för att betala skulden. Tjänaren föll ner för honom och vädjade: Ha tålamod med mig, så ska jag betala tillbaka allt till dig! Då förbarmade sig tjänarens herre över honom och lät honom gå och efterskänkte hans skuld.
Men när tjänaren kom ut, mötte han en av sina medtjänare som var skyldig honom hundra denarer. Han tog fast honom och började strypa honom och sade: Betala vad du är skyldig! Hans medtjänare föll då ner och bad honom: Ha tålamod med mig, så ska jag betala dig. Men han ville inte, utan gick och satte honom i fängelse tills han hade betalat vad han var skyldig.
När hans medtjänare såg vad som hände, blev de mycket upprörda och gick och berättade alltsammans för sin herre. Då kallade hans herre honom till sig och sade: Du usle tjänare! Hela den skulden efterskänkte jag dig, därför att du bad mig. Borde inte du ha förbarmat dig över din medtjänare, liksom jag förbarmade mig över dig? Och i sin vrede överlämnade hans herre honom till torterarna tills han hade betalt allt vad han var skyldig. Så ska också min himmelske Far göra med er, om ni inte var och en av hjärtat förlåter er broder.”

I denna liknelse är poängen med Jesu undervisning tydlig: varför vi skall förlåta andra är rotat i det faktum att vi har tagit emot en extraordinär barmhärtighet och medkänsla. Vi är alla gäldenärer vilka inte kan betala våra skulder till Gud. Men Gud har varit tillräckligt nådig genom att ge oss förlåtelse i Jesus Kristus. Det är inget under att Jesus instruerar sina lärjungar att säga, “Förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtet dem som står i skuld till oss.” Det finns en parallell, en gemensam rörelse av medkänsla, som först tas emot från Gud och som vi i vår tur sedan utövar mot andra. Gud gör klart för oss att om vi saknar den medkänslan och hyser hämnd i vårt hjärta, snarare än att vara redo att förlåta om och om igen, kommer vi att förlora all förlåtelse som har getts oss.

Således är upplevelsen av gudomlig nåd grunden för ett förlåtande sinne. Det är av nåd vi är frälsta. Det är av nåd att vi lever. Det är av nåd vi har blivit förlåtna. Varför vi skall förlåta är att för uppvisa vår egna tacksamhet för nåden som vi har fått. Igen, Jesu liknelse pekar mot en som tog nåden han fick för given och som vägrade att agera på ett sätt som speglade och reflekterade Guds godhet. Varför bör vi förlåta? Helt enkelt för att Gud förlåter oss. Det är inte en liten sak att tillägga till frågan “Varför” att vi av nådens Gud är befallda att i vår tur utöva nåd.

När vi däremot ser på frågan av förlåtelsen måste vi ställa den andra frågan, “Vem säger så?” och under vilka förutsättningar skall vi uppfylla detta krav?” Om vi riktar vår uppmärksamhet till ett annat evangelium ser vi i Lukas 17:1-4 följande:

Jesus sade till sina lärjungar: "Förförelserna måste komma, men ve den genom vilken de kommer! Det hade varit bättre för honom att få en kvarnsten hängd om halsen och bli kastad i havet än att han förleder en av dessa små.
Var på er vakt! Om din broder syndar, så tillrättavisa honom, och om han ångrar sig, så förlåt honom. Även om han syndar mot dig sju gånger om dagen och kommer tillbaka till dig sju gånger och säger: Jag ångrar mig, så ska du förlåta honom.”

Det är viktigt att vi ser närmare på detta direktiv från Jesu rörande förlåtelse. Det lärs ofta ut i den kristna gemenskapen att kristna är kallade att förlåta dem som syndar emot dem ensidigt och allmänt. Vi läser till exempel om Jesus på korset som ber att Gud skall förlåta de som avrättar honom fastän de inte visade några synliga tecken på omvändelse.

Det har antytts utifrån Jesu exempel, att de kristna alltid måste förlåta alla överträdelser mot dem, även när förövaren inte ångrar sig. Men den mest legitima slutsatsen vi kan dra från Jesu handlingar vid detta tillfälle är att vi har rätt att ensidigt förlåta människor. Fastän det verkligen kan vara en underbar sak så är det inte en befallning.

Om vi ser till budet Jesus ger i Lukas 17:3 säger han, “Om din broder syndar, så tillrättavisa honom.” Lägg märke till att den första åtgärden för överträdelsen inte är förlåtelse utan en tillrättavisning. Den kristne har rätt att tillrättavisa de som begår orätt mot honom. Det är grunden för hela förfaringssättet med kyrkodisciplin i Nya testamentet. Om vi befalls att ge ensidig förlåtelse till alla, under alla omständigheter, skulle hela kyrkodisciplinens agerande för att komma till rätta med fel, i sig själv vara fel. Men Jesus säger. “Om din broder syndar, så tillrättavisa honom, och om han ångrar sig. . .,” —Detta är då budet blir obligatoriskt—om överträdaren ångrar sig, då är det obligatoriskt för den kristne att förlåta denne som har förnärmat honom. Om vi vägrar att förlåta när ånger har visats, då utsätter vi oss själva för samma öde som den oförlåtande tjänaren. Vi öppnar oss själva för Guds vrede.

Om jag i själva verket har förolämpat någon och sedan ångrar mig och uttrycker min ursäkt till denne, men han vägrar att förlåta mig, då samlas glödande kol på hans huvud. Likväl om vi underlåter att förlåta någon som har förnärmat oss när denne ångrar sin överträdelse, utsätter vi oss själva för glödande kol, och vi är i sämre skick än den som har orsakat anstöten. Med andra ord är det överträdelse mot Gud när vi vägrar att förlåta de som har ångrat sitt förnärmande mot oss. Detta är Jesu lära. Detta är Jesu mandat. Så som vi är förenade i Kristus, visar vi den föreningen genom att ge samma nåd mot andra som han har ger till oss.

© Ligonier Ministries Använt med tillstånd. Alla rättigheter förbehållna.