”Om elden kommer lös och antänder törnhäckar, och sädeskärvar eller oskuren säd eller något annat på åkern blir lågornas rov, ska den som vållat branden ge full ersättning.”

2 Moseboken 22:6

Men hur kan den som sprider villfarelsens brinnande vedträn eller lustens glöd och sätter människors själar i brand med helvetets eld gottgöra sitt brott? Skulden är oöverskådlig, och följderna är oåterkalleliga. Om en sådan gärningsman skulle förlåtas, vilken sorg skulle det då inte orsaka honom när han ser tillbaka, eftersom han inte kan göra ogjort den skada han har vållat!

Ett dåligt exempel kan tända en eld som inte ens år av karaktärsförbättring kan släcka. Att bränna upp människors föda är illa nog, men hur mycket värre är det inte att förstöra deras själar! Det kan vara nyttigt för oss att reflektera över i vilken utsträckning vi kanske har gjort oss skyldiga till detta i det förflutna, och att fråga oss om det inte även i nutiden finns något ont inom oss som riskerar att skada själarna hos våra släktingar, vänner eller grannar.

Stridens eld är ett fruktansvärt ont när den bryter ut i en kristen församling. Där omvända förökades och Gud förhärligades, utför avund och missunnsamhet djävulens verk på det mest verkningsfulla sättet. Där den gyllene säden förvarades, som belöning för den store Boas möda, tränger fiendskapens eld in och lämnar knappt något annat än rök och en hög av svart aska. Ve dem genom vilka anstöt kommer. Må det aldrig komma genom oss, ty även om vi inte kan gottgöra skadan, kommer vi säkerligen att vara de som drabbas hårdast om vi är de främsta syndarna. De som underhåller elden förtjänar rättvis kritik, men den som först tänder den bär det största ansvaret.

Oenighet griper oftast först tag i törnen; den fostras bland hycklarna och de korrupta bekännarna i kyrkan, och sedan sprider den sig bland de rättfärdiga, driven av helvetets vindar, och ingen vet var den kan sluta. O du, Herre och fredens givare, gör oss till fredsstiftare, och låt oss aldrig stödja och uppmuntra stridens män, eller ens oavsiktligt orsaka den minsta splittring bland ditt folk.

Av C. H. Spurgeon