”Ett brutet strå ska han inte krossa, en rykande veke ska han inte släcka,”

Matteusevangeliet 12:20

Vad är svagare än ett brutet vassrör eller en rykande veke? Om ett vassrör växer i en mosse eller ett träsk, så låt bara en vildand landa på det så knäcks det; låt bara en människofot snudda vid det så skadas och bryts det; varje vind som sveper över floden rör det fram och tillbaka. Man kan inte tänka sig något mer bräckligt eller skört, eller vars existens är mer hotad, än ett skadat vassrör.

Titta sedan på den rykande veken – vad är den? Den har visserligen en gnista i sig, men den är nästan kvävd; ett barns andetag skulle kunna blåsa ut den; ingenting har en mer osäker existens än dess låga. Här beskrivs svaga saker, men Jesus säger om dem: ”Jag ska inte släcka den rykande veken och inte bryta det skadade vassröret.” Vissa av Guds barn är starka nog att utföra mäktiga gärningar för honom; här och där har Gud de sina som Simson vilken kunde riva upp Gazas portar och bära dem upp på toppen av kullen; han har några få mäktiga som är lejonliknande män, men majoriteten av hans folk är ett skyggt, darrande släkte. De är som starar, skrämda av varje förbipasserande; en liten rädd flock. Om frestelsen kommer, fångas de som fåglar i en snara; om prövningen hotar, är de redo att svimma; deras bräckliga båt kastas upp och ner av varje våg, de driver omkring som en sjöfågel på vågkammen – svaga varelser, utan styrka, utan visdom, utan framsynthet.

Men trots att de är svaga, och just för att de är så svaga, har de fått detta löfte som är särskilt riktat till dem. Här finns nåd och barmhärtighet! Här finns kärlek och kärleksfullhet! Det öppnar upp för oss Jesu medkänsla – så mild, öm, omtänksam! Vi behöver aldrig dra oss undan hans beröring. Vi behöver aldrig frukta ett hårt ord från honom; även om han mycket väl kan korrigera oss för vår svaghet, så tillrättavisar han oss inte. Krossade vassrör ska inte få några slag från honom, och rykande vekar ska inte få några dämpande blickar.

av C.H. Spurgeon