”Res er och gå er väg”

Mika 2:10

Tiden närmar sig då budskapet kommer till oss, som det kommer till alla: ”Stå upp och lämna det hem där du har bott, den stad där du har bedrivit din verksamhet, din familj, dina vänner. Stå upp och ge dig ut på din sista resa.” Och vad vet vi om resan? Och vad vet vi om det land vi är på väg till? Vi har läst lite om det, och något har uppenbarats för oss av Anden, men hur lite vet vi egentligen om framtidens riken! Vi vet att det finns en svart och stormig flod som kallas ”Döden”. (1) Gud uppmanar oss att korsa den och lovar att vara med oss. Och vad kommer efter döden? Vilken underbar värld kommer att öppna sig för våra förvånade ögon? Vilken härlig syn kommer att uppenbara sig för oss? Ingen resenär har någonsin återvänt för att berätta.

Men vi vet tillräckligt om det himmelska landet för att välkomna vår kallelse dit med glädje och fröjd. Dödens resa må vara mörk, men vi kan vandra den utan fruktan, i vetskap om att Gud är med oss när vi går genom den mörka dalen, och därför behöver vi inte frukta något ont. Vi kommer att lämna allt vi har känt och älskat här, men vi kommer att gå till vår Faders hus – till vår Faders hem, där Jesus är – till den kungliga ”staden som har grundvalar, vars byggare och skapare är Gud”. Detta kommer att vara vår sista flytt, för att för evigt bo med honom vi älskar, mitt bland hans folk, i Guds närvaro. Kristna, meditera mycket över himlen, det kommer att hjälpa er att fortsätta framåt och glömma vägens mödor.

Denna tårarnas dal är bara vägen till ett bättre land: denna värld av elände är bara en språngbräda till en värld av salighet.

”Förbered oss, Herre, genom gudomlig nåd,
För dina ljusa salar i höjden;
Låt sedan våra själar stiga upp och ansluta sig
Till himlens kör.”

av C.H. Spurgeon

(1) Spurgeon använder ofta en flod som en metafor för döden.