”Säg till min själ: "Jag är din frälsning!”

Psaltaren 35:3

Vad lär jag mig av denna vackra bön? Den ska bli min kvällsbön; men låt den först ge mig en lärorik eftertanke. Texten visar mig först och främst att David hade sina tvivel; för varför skulle han annars be: ”Säg till min själ: Jag är din frälsning”, om han inte själv ibland plågades av tvivel och rädsla? Låt mig därför vara vid gott mod, ty jag är inte den ende helige som har anledning att klaga över svag tro. Om David tvivlade, behöver jag inte dra slutsatsen att jag inte är kristen bara för att jag har tvivel.

Texten påminner mig om att David inte kände sig tillfreds så länge han hyste tvivel och rädslor, utan att han genast sökte sig till nådastolen för att be om försäkran; ty han värderade den lika högt som fint guld. Även jag måste sträva efter en bestående känsla av att jag är accepterad i den Älskade, Efesier och jag kan inte känna någon glädje när hans kärlek inte strömmar ut i min själ. När min Brudgum är borta från mig måste och kommer min själ att fasta. Jag lär mig också att David visste var han kunde få full visshet. Han vände sig till sin Gud i bön och ropade: ”Säg till min själ: Jag är din frälsning.” Jag måste tillbringa mycket tid ensam med Gud om jag vill ha en tydlig känsla av Jesu kärlek. Låt mina böner upphöra, så kommer mitt trosöga att förmörkas. Mycket i bön, mycket i himlen; långsam i bön, långsam i framsteg. Jag märker att David inte var nöjd om inte hans förvissning hade en gudomlig källa. ”Säg till min själ.” Herre, säg det du! Inget mindre än ett gudomligt vittnesbörd i själen kommer någonsin att tillfredsställa den sanna kristne.

Dessutom kunde David inte finna ro om inte hans förvissning präglades av en levande personlighet. ”Säg till min själ: Jag är din frälsning.” Herre, om du skulle säga detta till alla de heliga, skulle det inte betyda någonting, om du inte säger det till mig. Herre, jag har syndat; jag förtjänar inte ditt leende; jag vågar knappt be om det; men åh! säg till min själ, just till min själ: ”Jag är din frälsning.” Låt mig få en närvarande, personlig, ofelbar och obestridlig känsla av att jag är din och att du är min.

Av C. H. Spurgeon