”Lova mig, Jerusalems döttrar:
 Om ni finner min vän –
 vad ska ni säga honom?
Att jag är sjuk av kärlek!”

Höga Visan 5:8

Sådan är språket hos den troende som längtar efter gemenskap med Jesus, han är sjuk av längtan efter sin Herre. Nådiga själar är aldrig helt tillfreds förutom när de befinner sig i närheten av Kristus, för när de är långt ifrån honom förlorar de sin frid. Ju närmare honom, desto närmare himlens fullkomliga lugn; ju närmare honom, desto mer fyllt är hjärtat, inte bara av frid, utan också av liv, kraft och glädje, för allt detta beror på ständig gemenskap med Jesus.

Vad solen är för dagen, vad månen är för natten, vad daggen är för blomman, det är Jesus Kristus för oss. Vad bröd är för den hungrige, kläder för den nakne, skuggan av en stor klippa för den trötte resenären, det är Jesus Kristus för oss; och därför är det inte konstigt att vår ande ropar med orden i Höga visan: ”Lova mig, Jerusalems döttrar: om ni finner min vän, säg honom att jag är sjuk av kärlek.” Denna innerliga längtan efter Jesus åtföljs av en välsignelse: ”Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet”; och därför är de som törstar efter den Rättfärdige ytterst välsignade. Salig är den hungern, eftersom den kommer från Gud: om jag inte kan få den fullkomliga välsignelsen att bli mätt, skulle jag söka samma välsignelse i framtidsutsikter, som längtar i tomhet och iver tills jag blir mätt av Kristus. Om jag inte kan livnära mig på Jesus, är det näst intill himmelriket att hungra och törsta efter honom. Det finns en helighet i den hungern, eftersom den glittrar bland vår Herres saligprisningar. Men välsignelsen innebär ett löfte. Sådana hungriga ”ska bli mättade” med det de önskar.

Om Kristus på detta sätt får oss att längta efter honom, kommer han säkert att tillfredsställa detta längtande; och när han kommer till oss, vilket han kommer att göra, åh, hur underbart det kommer att bli!

av C.H. Spurgeon