”Jag sover, men mitt hjärta är vaket.-”

Höga Visan 5:2

Paradoxer finns i överflöd i de kristna erfarenheterna, och denna är en av dem – hustrun sov, men ändå var hon vaken. Endast den som har plöjt med sin egen erfarenhets kviga kan tyda den troendes gåta. De två punkterna i denna text är en sorgsen sömnighet och en hoppfull vakenhet.

Jag sover. På grund av synden som bor i oss kan vi bli slappa i våra heliga plikter, lata i våra religiösa övningar, tröga i vår andliga glädje och helt och hållet passiva och slarviga. Detta är ett skamligt tillstånd för den som har den livgivande Anden i sig, och det är ytterst farligt. Även kloka jungfrur slumrar ibland, men det är hög tid för alla att skaka av sig slöhetens bojor. Man kan befara att många troende förlorar sin styrka, precis som Simson förlorade sitt hår, medan de sover i den köttsliga trygghetens famn. Med en förgänglig värld omkring oss är det grymt att sova; med evigheten så nära förestående är det galenskap. Ändå är ingen av oss så vakna som vi borde vara; några åskknallar skulle göra oss alla gott, och om vi inte snart tar oss samman kommer vi kanske att få dem i form av krig, eller pest, eller personliga förluster och sorg.

Åh! O, må vi för alltid lämna den köttsliga bekvämlighetens soffa och gå ut med flammande facklor för att möta den kommande Brudgummen! Mitt hjärta vaknar. Detta är ett glädjande tecken. Livet är inte utdött, även om det tyvärr är kvävt. När vårt förnyade hjärta kämpar mot vår naturliga tyngd, bör vi vara tacksamma för den suveräna nåden som bevarar lite livskraft i denna döda kropp. Jesus kommer att höra våra hjärtan, hjälpa våra hjärtan, besöka våra hjärtan; för det vakna hjärtats röst är i själva verket vår Älskades röst som säger: ”Öppna för mig." Helig iver kommer säkert att öppna dörren.

”Åh, vilken underbar attityd! Han står där med smältande hjärta och fulla händer; min själ överger alla sina synder och släpper in den himmelska främlingen.”

av C.H. Spurgeon