”Det var jag som vårdade dig i öknen, i den brännande torkans land.”

Hosea 13:5

Ja, Herre, Du kände mig verkligen i mitt fallna tillstånd, och redan då valde du mig för Dig själv. När jag var avskyvärd och självföraktande tog Du emot mig som Ditt barn och tillfredsställde mina längtande behov. Välsignat vare Ditt namn för evigt för denna fria, rika och överflödande barmhärtighet.

Sedan dess har min inre upplevelse ofta varit en öken, men Du har fortfarande ägt mig som Din älskade och hällt strömmar av kärlek och nåd över mig för att glädja mig och göra mig fruktbar. Ja, när mina yttre omständigheter har varit som värst och jag har vandrat i ett land av torka, har Din ljuvliga närvaro tröstat mig. Människor har inte velat känna mig när förakt har väntat mig, men Du har känt min själ i motgångar, för ingen bedrövelse dämpar glansen av Din kärlek.

Allsmäktige Herre, jag prisar Dig för all Din trofasthet mot mig i svåra omständigheter, och jag beklagar att jag någonsin har glömt Dig och varit högmodig i mitt hjärta, när jag har allt att tacka Din mildhet och kärlek för. Var barmhärtig mot Din tjänare i denna sak! Min själ, om Jesus erkände dig i din låga ställning, var då säker på att du erkänner både Honom själv och Hans sak nu när du har välgång. Låt dig inte upphöjas av dina världsliga framgångar så att du skäms för sanningen eller för den fattiga kyrka som du har varit förknippad med.

Följ Jesus ut i öknen: bär korset med honom när förföljelsens hetta blir stark. Han ägde dig, min själ, i din fattigdom och skam – var aldrig så förrädisk att du skäms för honom. Åh, vilken skam att tänka på att skämmas för min älskade! Jesus, min själ håller fast vid dig.

”Jag vänder mig till dig i ljusets dagar,
liksom i nattens oro,
du som är den vackrast av alla fagra!
 Du som är den vackraste, min tro!”

av C.H. Spurgeon