”De fylls av ångest, som ett upprört hav-”

Jeremia 49:23

Vi vet inte mycket om vilken sorg som kan råda på havet just nu. Vi är trygga i vår lugna boning, men långt borta på det salta havet kan orkanen grymt jaga människors liv. Hör hur dödsänglarna ylar bland trossarna, hur varje del skakar när vågorna slår mot fartyget som murbräckor! Gud hjälpe er, stackars genomblöta och utmattade sjömän! Min bön går upp till den store Herren över hav och land, att han må stilla stormen och föra er till er önskade hamn! Jag bör inte bara be, jag bör också försöka hjälpa dessa starka män som så ständigt riskerar sina liv. Har jag någonsin gjort något för dem? Vad kan jag göra? Det stormiga havet slukar ofta sjömännen! Tusentals lik ligger där pärlorna ligger djupt.

Det finns dödssorg på havet, den ekar i änkornas och de föräldralösas långa klagan. Havets salt finns i många mödrars och hustrurs ögon. Obarmhärtiga vågor, ni har slukat kvinnornas kärlekar och familjernas försörjning. Vilken uppståndelse kommer det att bli från djupets grottor när havet ger igen de döda! Tills dess kommer det att finnas sorg på havet. Som om det sympatiserade med jordens elände, rasar havet för evigt längs tusen stränder, jämrar sig med ett sorgset rop som havets fåglar, dånar med ett ihåligt brak av oro, rasar med högljutt missnöje, gnisslar med hes vrede eller skramlar med rösterna från tiotusen mumlade småstenar.

Havets brus kan vara glädjande för en jublande själ, men för den sorgsne är det vida, vida havet ännu mer ödsligt än den vida, vida världen. Detta är inte vår vila, och de rastlösa vågorna talar om det för oss. Det finns ett land där det inte längre finns något hav – våra ansikten är fast riktade mot det; vi är på väg till den plats som Herren har talat om. Tills dess lägger vi våra sorger på Herren som trampade på havet för länge sedan och som banar väg för sitt folk genom dess djup.

av C.H. Spurgeon