”Kom, min vän, vi går ut på fälten . . . och ser om vinstocken har fått skott”

Höga Visan 7:11-12

Kyrkan [Bruden] var i färd med att inleda ett allvarligt arbete och önskade att hennes Herre skulle vara med i det. Hon säger inte: "Jag skall gå", utan “vi går ut". Det är ett välsignat arbete när Jesus är vid vår sida! Det är Guds folks uppgift att vara beskärare av Guds vinstockar. Liksom våra första föräldrar är vi satta i Herrens trädgård för att vara till nytta; låt oss därför gå ut på fältet.

Observera att kyrkan, när den är vid sina sinnens fulla bruk, under alla sina många ansträngningar önskar att få ha gemenskap med Kristus. En del tror att de inte kan tjäna Kristus aktivt och ändå ha gemenskap med honom, men de misstar sig. Utan tvekan är det mycket lätt att slösa bort sitt inre liv på yttre aktiviteter och komma att klaga för vännerna: "de satte mig att vakta vingårdarna. Min egen vingård vaktade jag inte." men det finns ingen anledning till att så skulle vara fallet hos oss bortsett från vår egen dårskap och försummelse. Det är för visso att en bekännare kan göra ingenting och ändå utvecklas lika livlöst i andliga ting som de som är mest upptagna med aktiviteter. Maria fick inte beröm för att hon satt stilla, utan för att hon satt vid Jesu fötter. Ändå skall kristna inte berömmas för att de försummar sina plikter under förevändning att de har hemlig gemenskap med Jesus: det är inte att sitta, utan att sitta “vid Jesu fötter" som är berömvärt.

Tro inte att aktivitet i sig är något ont: det är en stor välsignelse och ett nådemedel för oss. Paulus kallade det en nåd för honom att få predika, och varje form av kristen tjänst kan bli en personlig välsignelse för dem som ägnar sig åt den. De som har mest gemenskap med Kristus är inte enstöringar eller eremiter, som har mycket tid över, utan outtröttliga arbetare som sliter för Jesus, och som i sitt slit har honom med sig sida vid sida, så att de arbetar tillsammans med Gud. Låt oss därför komma ihåg, i allt vi har att göra för Jesus, att vi kan göra det, och bör göra det i nära gemenskap med honom.

av C.H. Spurgeon