”Herren ska fullborda sitt verk för mig.”

Psaltaren 138:8

Det är uppenbart att den förtröstan som psalmisten här uttrycker var en gudomlig förtröstan. Han sade inte: ”Jag har nåd nog att fullborda det som angår mig - min tro är så stadig att den inte vacklar - min kärlek är så varm att den aldrig blir kall - min beslutsamhet är så fast att ingenting kan rubba den”; nej, han var beroende av Herren allena. Om vi överlämnar oss åt någon förtröstan som inte är grundad på urtidens Klippa, är vår tillförsikt sämre än en dröm, den kommer att falla över oss och täcka oss med sina ruiner, till vår sorg och förvirring.

Allt som händer i naturen kommer tiden att nysta upp, till evig förvirring för alla som är involverade i det. Psalmisten var vis, han vilade på inget annat än Herrens verk. Det är Herren som har påbörjat det goda arbetet inom oss; det är han som har fortsatt det; och om han inte avslutar det, kommer det aldrig att bli fullbordat. Om det finns ett enda stygn i vår rättfärdighets himmelska klädnad som vi själva skall sy in, då är vi förlorade; men detta är vår förtröstan, Herren som började kommer att fullborda. Han har gjort allt, måste göra allt och kommer att göra allt. Vår förtröstan får inte vara på vad vi har gjort eller vad vi har beslutat att göra, utan helt och hållet på vad Herren kommer att göra.

Otron insinuerar: ”Du kommer aldrig att kunna stå emot. Se på ditt hjärtas ondska, du kan aldrig besegra synden; kom ihåg de syndiga nöjena och frestelserna i världen som omger dig, du kommer säkert att lockas av dem och ledas vilse.” Ja, vi skulle verkligen gå under om vi lämnades åt vår egen styrka. Om vi ensamma skulle behöva navigera våra bräckliga skepp över ett så stormigt hav, skulle vi mycket väl kunna ge upp resan i förtvivlan; men tack vare Gud kommer han att fullända det som berör oss och föra oss till den önskade hamnen. Vi kan aldrig vara för självsäkra när vi förlitar oss endast på honom, och aldrig för bekymrade för att ha ett sådant förtroende.

av C.H. Spurgeon