”David sade till sig själv: ”En dag kommer jag i alla fall att mista livet genom Sauls hand…”

1 Samuelsboken 27:1

Den tanke som David hade i sitt sinne vid den här tiden var en falsk tanke, för han hade verkligen ingen anledning att tro att Guds smörjelse av honom genom Samuel var avsedd att lämnas som en tom, meningslös handling. Inte vid något tillfälle hade Herren övergivit sin tjänare; han hade mycket ofta placerats i farliga situationer, men inte vid ett enda tillfälle hade det inträffat att gudomlig inblandning inte hade räddat honom.

De prövningar som han hade utsatts för hade varierat; de hade inte antagit en enda form, utan många - men i varje fall hade den som sände prövningen också nådigt ordnat en utväg. David kunde inte peka på någon anteckning i sin dagbok och säga: ”Här är ett bevis på att Herren kommer att överge mig”, ty hela hans tidigare liv visade precis motsatsen. Utifrån vad Gud hade gjort för honom borde han ha dragit slutsatsen att Gud skulle vara hans försvarare även i fortsättningen. Men är det inte precis på samma sätt som vi tvivlar på Guds hjälp? Är det inte misstro utan orsak? Har vi någonsin haft minsta anledning att tvivla på vår Faders godhet? Har inte hans kärleksfullhet varit underbar? Har han någon gång misslyckats med att rättfärdiga vår tillit? Nej, vår Gud har inte lämnat oss någon gång. Vi har haft mörka nätter, men kärlekens stjärna har lyst upp mitt i mörkret; vi har befunnit oss i hårda konflikter, men över vårt huvud har han hållit upp skölden till vårt försvar.

Vi har gått igenom många prövningar men aldrig till vår skada, alltid till nytta, och slutsatsen av våra tidigare erfarenheter är att han som har varit med oss i sex svårigheter inte kommer att överge oss i den sjunde. Det vi har känt till om vår trogne Gud bevisar att han kommer att bevara oss till slutet. Låt oss då inte resonera i strid med bevisen. Hur kan vi någonsin vara så ovärdiga att vi tvivlar på vår Gud? Herre, kasta ner vår otros Jezebel och låt hundarna sluka den.

av C.H. Spurgeon