” min själ, från honom kommer mitt hopp.”

Psalm 62:6

Det är den troendes privilegium att använda detta språk. Om han väntar sig något från världen är det verkligen en dålig ”förväntan”. Men om han ser till Gud för att få sina behov tillgodosedda, vare sig det gäller temporala eller andliga välsignelser, är hans ”förväntan” inte förgäves. Han kan ständigt hämta ur trons bank och få sina behov tillgodosedda ur Guds kärleksfullhets rikedomar. Detta vet jag: jag har hellre Gud som bankir än alla Rothschilds. Min Herre sviker aldrig sina löften, och när vi för dem till hans tron sänder han dem aldrig tillbaka obesvarade. Därför kommer jag endast att vänta vid hans dörr, för han öppnar den alltid med den frikostiga nådens hand.

I denna stund kommer jag att pröva honom på nytt. Men vi har ”förväntningar” bortom detta liv. Vi skall snart dö, och då är vår ”förväntan från honom”. Förväntar vi oss inte att han, när vi ligger på sjukbädden, skall sända änglar för att bära oss till sin famn? Vi tror att när pulsen är svag och hjärtat bultar tungt skall någon änglalik budbärare stå och se på oss med kärleksfulla ögon och viska: ”Syster ande, kom bort!” När vi närmar oss den himmelska porten förväntar vi oss att få höra den välkomnande inbjudan: ”Kom, ni min Faders välsignade, och ta emot det rike som stått berett för er sedan världens skapelse.” Vi förväntar oss harpor av guld och härlighetens kronor; vi hoppas att snart få vara bland skaran av lysande människor framför tronen; vi ser fram emot och längtar efter den tid då vi skall bli lika vår härlige Herre - ty ”Vi skall se honom sådan han är”.

Om detta är dina ”förväntningar”, o min själ, lev då för Gud; lev med önskan och beslutsamheten att förhärliga honom från vilken alla dina tillgångar kommer, och genom vars nåd i din utkorelse, din återlösning och din kallelse, du har någon ”förväntan” på kommande härlighet alls.

av C.H. Spurgeon