”Då kom Petrus ihåg orden som Jesus hade sagt. . . han brast i gråt.”

Markus 14:72

Somliga har trott att så länge som Petrus levde började hans tårar rinna när han mindes att han hade förnekat sin Herre. Det är inte osannolikt att det var så, eftersom hans synd var mycket stor och nåden han fick efteråt hade utfört ett fullkomligt verk. Samma erfarenhet är gemensam för alla i den återlösta familjen, beroende på i vilken grad Guds Ande har avlägsnat det naturliga stenhjärtat. Liksom Petrus minns vi vårt skrytsamma löfte: ”"Även om alla andra överger dig, så ska jag inte göra det." Vi äter våra egna ord med ångerns bittra örter. När vi tänker på vad vi lovade att vi skulle bli och på vad vi har varit, kan vi gråta hela skurar av sorg. Han tänkte på sin förnekelse av sin Herre. Platsen där han gjorde det, den lilla orsak som ledde honom in i en så avskyvärd synd, de eder och hädelser med vilka han försökte bekräfta sin falskhet och den fruktansvärda hårdhet i hjärtat som drev honom att göra det igen och igen.

Kan vi, när vi blir påminda om våra synder och deras oerhörda syndfullhet, förbli stela och envisa? Kommer vi inte att göra vårt hus till en Bokim och ropa till Herren om förnyade försäkringar om förlåtande kärlek? Må vi aldrig se på synden med torra ögon, så att vi inte inom kort har en tunga som är förtorkad i helvetets lågor. Petrus tänkte också på sin Mästares kärleksfulla blick. Herren följde upp tuppens varnande röst med en förmanande blick av sorg, medlidande och kärlek. Den blicken försvann aldrig ur Petrus sinne så länge han levde. Den var långt mer verkningsfull än tiotusen predikningar skulle ha varit utan Anden.

Den botfärdige aposteln skulle säkert gråta när han mindes Frälsarens fullständiga förlåtelse, som återställde honom till hans tidigare plats. Att tänka på att vi har förolämpat en så vänlig och god Herre är mer än tillräckligt skäl för att ständigt gråta. Herre, krossa våra steniga hjärtan och låt tårarna flöda.

av C.H. Spurgeon