”Den där mannen tar emot syndare”

Lukas 15:2

Observera ödmjukheten i detta faktum. Denne Man, som höjer sig över alla andra människor, helig, oskyldig, obefläckad, skild från syndare och upphöjd över himlarna. - denne Man tar emot syndare. Denne Man, som inte är någon annan än den evige Guden, inför vilken änglarna döljer sina ansikten - denne Man tar emot syndare. Det krävs en ängels språk för att beskriva en sådan mäktig ödmjukhet av kärlek. Att någon av oss skulle vara villig att söka efter de förlorade är inget underbart - de är av vår egen ras; men att han, den förolämpade Guden, mot vilken överträdelsen har begåtts, skulle ta på sig en tjänares gestalt och bära mångas synd, och sedan vara villig att ta emot de mest avskyvärda av de avskyvärda, detta är underbart.

”Denne man tar emot syndare”, dock inte för att de skall förbli syndare, utan han tar emot dem för att han skall förlåta deras synder, rättfärdiga deras person, rena deras hjärtan genom sitt renande ord, bevara deras själar genom den Helige Andes inneboende, och göra det möjligt för dem att tjäna honom, visa upp hans lovprisning och ha gemenskap med honom. I sitt hjärtas kärlek tar han emot syndare, tar dem från gödselhögen och bär dem som juveler i sin krona, plockar dem som en brand ryckt ur elden och bevarar dem som dyrbara monument över sin barmhärtighet. Inga är så värdefulla i Jesu ögon som de syndare för vilka han dog.

När Jesus tar emot syndare har han inte någon mottagningsplats utomhus, ingen tillfällig avdelning där han välvilligt tar emot dem som människor gör med förbipasserande tiggare, utan han öppnar de gyllene portarna till sitt kungliga hjärta och tar emot syndaren rakt in i sig själv - ja, han upptar den ödmjuke botgöraren i personlig förening och gör honom till en medlem av sin kropp, av sitt kött och av sina ben. Det har aldrig funnits ett sådant mottagande som detta! Detta faktum är fortfarande lika säkert denna kväll, han tar fortfarande emot syndare: om ändå syndarna skulle ta emot honom.

av C.H. Spurgeon