”Led mig i din sanning och lär mig, för du är min frälsnings Gud, på dig hoppas jag alltid.”

Psaltaren 25:5

När den troende med darrande ben har börjat vandra på Herrens väg, ber han att fortfarande få ledas framåt som ett litet barn som hålls uppe av sin förälders hjälpande hand, och han längtar efter att få ytterligare undervisning i sanningens bokstäver. Experimentell undervisning är bördan i denna bön.

David visste mycket, men han kände av sin okunnighet och önskade att fortfarande få gå i Herrens skola: i två verser ansöker han fyra gånger om ett stipendium i nådens högskola. Det vore bra för många bekännare om de, i stället för att följa sina egna idéer och skapa nya tankebanor för sig själva, skulle fråga efter de gamla goda vägarna i Guds egen sanning och be den Helige Ande att ge dem helgade sinnen och läraktiga sinnen. ”Ty du är min frälsnings Gud.” Den trinitariska Yahve är upphovsmannen till och fullkomnaren av frälsning för hans folk.

Läsare, är han din frälsnings Gud? Finner du i Faderns utkorelse, i Sonens försoning och i Andens upplivande alla grunder för dina eviga förhoppningar? Om så är fallet kan du använda detta som ett argument för att erhålla ytterligare välsignelser; om Herren har bestämt sig för att frälsa dig, kommer han säkert inte att vägra att undervisa dig i sina vägar. Det är en lycklig sak när vi kan vända oss till Herren med den tillförsikt som David här visar, det ger oss stor kraft i bönen och tröst i prövningen.

”På dig väntar jag hela dagen.” Tålamod är trons vackra tjänarinna och dotter; vi väntar glatt när vi är säkra på att vi inte skall vänta förgäves. Det är vår plikt och vårt privilegium att vänta på Herren i tjänst, i tillbedjan, i förväntan och i förtröstan alla våra livsdagar. Vår tro kommer att vara en prövad tro, och om den är av den sanna sorten kommer den att tåla fortsatta prövningar utan att ge vika. Vi kommer inte att bli trötta på att vänta på Gud om vi minns hur länge och hur nådigt han en gång väntade på oss.

av C.H. Spurgeon