”O, om jag visste hur jag skulle finna honom,”

Job 23:3

I Jobs yttersta nöd ropade han på Herren. Den längtansfulla önskningen hos ett plågat Guds barn är att än en gång få se sin Faders ansikte. Hans första bön är inte "O att jag må bli botad från den sjukdom som nu härjar i varje del av min kropp!" eller ens "O att jag må få se mina barn återupprättade från gravens käftar och min egendom än en gång hämtad ur förövarens hand!" utan det första och högsta ropet är: "O att jag visste var jag kunde finna honom, hur jag kunde komma till hans boning!”

Guds barn springer hem när stormen kommer. Det är den himmelskt födda instinkten hos en nådig själ att söka skydd från alla missförhållanden under Yahwehs vingar. “Du har gjort den Högste till din tillflykt", skulle kunna tjäna som titel på en sann troende. En hycklare, som plågas av Gud, tar illa vid sig och skulle likt en slav fly från den herre som har piskat honom; men inte den sanne himmelske arvingen, han kysser den hand som slog honom och söker skydd från staven i famnen på den Gud som ogillade honom. Jobs önskan att kommunicera med Gud intensifierades av att alla andra källor till tröst hade misslyckats. Patriarken vände sig bort från sina sorgsna vänner och såg upp mot den himmelska tronen, precis som en resenär tar sin tomma flaska och med all hast beger sig till brunnen. Han tar farväl av jordiska förhoppningar och ropar: "O, om jag visste hur jag skulle finna honom!"

Ingenting lär oss så mycket om Skaparens dyrbarhet, som när vi lär oss tomheten i allt annat. När vi med bittert förakt vänder oss bort från jordens bikupor, där vi inte finner honung utan många svidande stick, gläder vi oss åt honom vars trogna ord är sötare än honung eller honungskaka. I alla svårigheter bör vi först försöka inse Guds närvaro med oss. Låt oss bara njuta av hans leende, så kan vi bära vårt dagliga kors med ett villigt hjärta för hans kära skull.

av C.H. Spurgeon