”Men deras ögon var slutna så att de inte kände igen honom” Lukas 24:16

Lärjungarna borde ha känt igen Jesus! De hade hört hans röst och sett hans ansikte så ofta, att det är underligt att de inte kände igen honom. Men är det inte så med dig också? Du har inte sett Jesus på sistone. Du har varit vid hans bord, men du har inte mött honom där. Du är i ett mörkt trångmål denna kväll, och fastän han tydligt säger: "Det är jag, var inte rädd", kan du ändå inte urskilja honom. Ack! våra ögon är förlamade. Vi känner hans röst, vi har sett hans ansikte, vi har lutat vårt huvud mot hans bröst, och ändå, trots att Kristus är oss mycket nära, säger vi: "O, om jag visste var jag kunde finna honom!"

Vi borde känna igen Jesus, för vi har Skrifterna som återspeglar hans bild, och ändå är det möjligt för oss att öppna den dyrbara boken och inte få en skymt av den mest Älskade! Kära Guds barn, befinner du dig i det tillståndet? Jesus finns bland Skriftens liljor, och du vandrar bland dessa liljor, och ändå ser du honom inte. Han är van att vandra genom Skriftens gläntor och att samtala med sitt folk, så som Fadern gjorde med Adam i lustgårdens svalka, och ändå är du i Skriftens trädgård, men kan inte se honom, fastän han alltid är där. Och varför ser vi honom inte? Det måste i vårt fall, liksom i lärjungarnas, tillskrivas otro. De förväntade sig uppenbarligen inte att få se Jesus, och därför kände de inte igen honom. I stor utsträckning får vi vad vi förväntar oss av Herren när det gäller andliga ting.

Endast tro kan få oss att se Jesus. Gör det till din bön: "Herre, öppna mina ögon, så att jag kan se min Frälsares närvaro hos mig." Det är en välsignad sak att vilja se honom; men åh! det är mycket bättre att betrakta honom. För dem som söker honom är han vänlig, men för dem som finner honom är han oändligt kär!

av C.H. Spurgeon