Vem är vår fiende? ©

av Nick Batzig

Vilken inverkan skulle det ha haft på kyrkan i vår senmoderna, vetenskapliga tidsålder om författarna till den apostoliska trosbekännelsen hade inkluderat ett uttalande om änglars aktivitet och andlig krigföring i det kristna livet? Jag föreställer mig att ett sådant uttalande skulle lyda så här: "Jag tror på furstendömen och makter, ondskans andliga krafter i himlen som vi brottas med; jag tror att Kristus har besegrat dem genom sin död på korset; jag tror att jag behöver Guds rustning för att övervinna dem i min krigföring mot dem under hela min vistelse här." Jag önskar verkligen att detta var en del av vår veckovisa trosbekännelse, för i många teologiskt informerade församlingar där helighet, vrede, rättfärdighet, rättvisa, synd, nåd, barmhärtighet och förlåtelse förkunnas utan skam, finns det ibland en märkbar brist på undervisning om den andliga krigföringens verklighet i den troendes liv.

Även om många kyrkoledare i vår tid har ägnat otillräcklig uppmärksamhet åt en biblisk utläggning av andlig krigföring, var detta inte alltid fallet i kyrkan. Bland de puritanska kyrkoledarna i 1600-talets England fanns det ingen sådan brist på verk om andlig krigföring. Till de mer välkända verken hör Thomas Brooks Precious Remedies against Satan's Devices (övers- Värdefulla botemedel mot Satans list) , William Gurnalls The Christian in Complete Armor (övers. - Den kristne i full rustning), John Bunyans Pilgrims resa, Christopher Loves The Christian's Combat (övers - Den kristnes kamp) och Richard Gilpins Demonologia Sacra (Demonologi i sakral mening).

Vad är det då som förklarar skillnaden i betoning mellan sjuttonhundratalets protestantiska kyrkoledare och kyrkoledare i mer teologiskt inriktade kyrkor i våra dagar? För det första försöker många mogna kristna med rätta undvika att ge sken av att vi inte är ansvariga för vår egen synd. Alltför många bekännande troende har avfärdat sitt ansvar genom att funktionellt skylla på Satan för sin synd. I Romarbrevet finns det bara en hänvisning till Satan (Rom. 16:20), medan det finns femtiosju hänvisningar till synd. Vår synd är ett huvudtema i den bibliska uppenbarelsen. Vi måste hålla tonvikten proportionell i det som Gud gör i sitt ord.

För det andra är det alltför vanligt att troende överreagerar på den obibliska undervisning som de fick höra i kyrkor där ledarna närmade sig ämnet andlig krigföring som något som mer liknade New Age, science fiction-gnosticism än en trogen biblisk utläggning. En felaktig syn på andlig krigföring leder till en felaktig syn på det kristna livet.
Ändå innehåller Nya testamentet ett överflöd av undervisning om den andliga krigföringens verklighet. Den mest utförliga undervisningen kommer i slutet av Paulus brev till församlingen i Efesos, när han redogör för Guds rustning (Ef. 6:10-20).

SLAGFÄLTET
I inledningen av brevet till efesierna påminner aposteln Paulus de troende i kyrkan om att Gud redan har välsignat dem "i Kristus med all andlig välsignelse i himlen” (1:3; betoning tillagd). I slutet av brevet påminner han dem om att hela det kristna livet är ett liv där de kommer att vara engagerade i närstrid "mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna” (6:12; betoning tillagd). "i himlarymderna" är en kod för det kristna livets himmelska ursprung. Det är också en kod för den andliga sfär där vi kämpar mot ondskans andliga härskaror. Den store holländske teologen och statsmannen Abraham Kuyper sammanfattade denna andliga sfär i en nötskal när han skrev:

Om ridån en gång drogs undan och den andliga världen bakom den blev synliggjord, skulle det för vår andliga syn avslöja en kamp så intensiv och krampaktig, att den sveper allt inom sin räckvidd, att den hårdaste strid som någonsin utkämpats på jorden i jämförelse skulle framstå som en enkel lek. Inte här, utan där uppe - det är där den verkliga konflikten utkämpas. Vår jordiska kamp drunknar i sin motreaktion. (1)

När vi erkänner att vi brottas med ondskans andliga härskaror i himlen, måste vi också erkänna att striden utkämpas i våra dagliga interaktioner i kyrkan och i hemmet. Det faktum att Gud har välsignat oss i Kristus i himlen och att vi lever i ständig strid mot onda andar i himlen är utgångspunkten och slutpunkten för undervisningen om det kristna livet i församlingen (Ef. 4) och i hemmet (Ef. 5-6). Dessa är de främsta områdena där andlig krigföring äger rum. Under vår vistelse här lever och rör vi oss i ett område som är ockuperat av fienden. Det betyder att det åligger oss att vara ytterst medvetna om den strid som rasar runt omkring oss och i vilken vi är engagerade. För att bli medvetna om striden måste vi först bli bekanta med fienden.

FIENDEN
Knappt har vi erkänt att vi brottas med "andliga härskaror" (dvs. en armé av onda andar) i himlen förrän vi måste rikta vår uppmärksamhet mot ledaren för denna armé av onda andar. Aposteln Paulus beskriver honom som “härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens barn" (Ef. 2:2). Martin Luther gav honom det poetiska namnet “mörkrets grymma furste". De heliga skrifterna reserverar följande titlar för honom: "Satan", "den gamle ormen", "brödernas anklagare", "lögnens fader", "mördare", "vår motståndare" och "ett rytande lejon". Dessa namn anger några av hans attribut. I Demonologia Sacra lyfte Richard Gilpin fram följande fyra framträdande egenskaper hos Satan:

1. Hans hat och fientlighet. Satan är full av fiendskap mot Kristus och därför också mot alla dem som tillhör Kristus. Han är full av orättfärdighet och riktar därför allt sitt syndiga hat mot dem som är i Guds rike. Vi måste komma ihåg att vår fiende är stark i sin ondska. Gilpin noterade att det också finns en ökning av hans raseri mot de heliga. Hans kraft kan öka ibland, i proportion till den agenda han har för att förgöra en av Kristi små. Vi får aldrig underskatta Satans hat i hans försök att förgöra de troende.

2. Hans makt. Satan är inte bara full av fientlighet; han är full av obeveklig illvilja. Även om hans makt är en delegerad och begränsad makt, är den ändå verklig makt. Den är baserad på det uppdrag som han fick vid skapelsen. Hans fall förändrade inte vad Gud hade utrustat honom med i början - det ändrade bara dess ursprungliga avsikt. Om änglar är "tjänande andar som sänts ut för att tjäna dem som ska ärva frälsningen", är fallna änglar nu onda andar som strövar omkring på jorden och söker dem de kan andligt döda och förgöra. Satan är den främste av dem.

När Gud tillät Satan att attackera Job och allt han ägde, utövade Satan sin makt över nationernas arméer (Job 1:15, 17), över de naturliga elementen (1:16, 18-19) och över sjukdomar (2:7). Även om Satan och hans armé av onda andar kanske inte besitter en sann troende, kan och kommer han med största säkerhet att förtrycka alla Guds barn, eftersom Herren ger honom tillåtelse att plåga.

I Skriften beskrivs Satans makt bäst genom liknelsen med ett lejon: "ett rovdjur, vars inneboende egenskap är att förgöra, och som därför är utrustat med styrka, med rivande tassar och en kraftfull käke; som ett lejon skulle kunna överfalla ett kid med lätthet och utan motstånd, så sväljs människor upp av honom, med öppen mun.” (2) Detta är vår motståndares makt.

3. Hans grymhet. Satan är grym i sitt handlande med Guds barn. Han ödslar ingen tid när han utövar sin ondska och makt mot dem. Satan älskar att såra de troende genom att snärja dem i frestelser som passar deras egna böjelser. När de har fallit, älskar Satan att trycka på deras sårade samveten. Satan riktar sin grymma ondska och makt mot de troende och försöker förlama dem och få dem att avstå från fruktbar tjänst i Guds och Kristi rike.

Den onde älskar också att hetsa en troende mot en annan och att förstöra de troendes rykte bland sina trosfränder. Aposteln Paulus berättar för oss att ett av Satans grymma motiv är att få troende att agera censurerande mot andra ångerfulla troende som har snubblat eller fallit (2 Kor. 2:5-11).

Satans grymhet mot Kristi egna är också uppenbar i de förföljelser som han syftar till genom världens ondska. Han älskar att väcka hat och fientlighet hos icke-troende till att förfölja Guds kyrka. Detta är en av hans främsta taktiker när han attackerar Kristi folk med sina grymma avsikter.

4. Hans flit. Satan är obeveklig när det gäller att utöva sin fientlighet, makt och grymhet mot troende. Även om Gud har lovat oss att han ska fly från oss om vi står emot honom, vet han att han har lite tid på sig och därför försöker han slå undan benen på varje Guds barn som han kan. Han är flitig i att försöka stjäla Guds ords säd från sinnena hos dem som står på randen till omvändelse. Han är alltid flitig i att försöka förleda "om möjligt även de utvalda" med falsk undervisning, tecken och under. Han försöker alltid avleda de troendes sinnen och hjärtan från Kristus och frälsningsverket.

Gud har inte lämnat oss okunniga om krigföringens sfär eller om fienden själv. Många bibliska uppenbarelser, från det första löftet om Kristi seger över den onde (1 Mos. 3:15), innehåller en uppenbarelse om den andliga krigföringens natur. I de kommande inläggen i denna serie kommer vi att ta upp vapnen och strategin i den krigföring som vi dagligen är engagerade i.
 


Redaktörens anmärkning: Detta inlägg publicerades första gången den 29 mars 2019 och är en del av en serie.

(1)Sinclair Ferguson, The Preacher’s Commentary: Daniel (Nashville, Tenn.: Thomas Nelson, 1988), 220
(2) Richard Gilpin, Demonologia Sacra (Eugene, Ore.: Wipf & Stock, 2007), 10.

Nicholas T. Batzig är senior pastor i Church Creek PCA i Charleston, S.C., och biträdande redaktör för Ligonier Ministries.

© Ligonier Ministries Använt med tillstånd. Alla rättigheter förbehållna.

Läs artikeln Amaleks ande som också behandlar frågorna om andlig krigföring.