”. . . be för varandra“
Jakobs brev 5:16

Som en uppmuntran för att med glatt mod frambära förböner, kom då ihåg att sådan bön är den ljuvaste Gud någonsin får höra, för Kristi bön är av denna karaktär. I all den rökelse som vår store överstepräst nu sätter i det gyllene rökelsekaret, finns det inte en enda gnutta för honom själv. Hans förbön måste vara den mest väl mottagna av alla ödmjuka böner - och ju mer som vår bön är som Kristus bön, ju ljuvligare kommer den att bli. Så även om ansökningar för oss själva kommer att godtas, kommer våra vädjanden för andra, som i dem har mer av Andens frukter, mer kärlek, mer tro, mer broderlig vänlighet, att vara den ljuvaste offergåvan som vi själva kan frambära åt Gud, fettet* i vårt offer.

Kom ihåg att förbön är synnerligen mäktig. Vilka underverk har den inte åstadkommit! Guds ord myllrar med dess underbara gärningar. Troende, du har ett mäktigt verktyg i din hand, använd det väl, använd det ständigt, använd det med tro, och du kommer att vara en hjälpare för dina bröder. När kungen lyssnar till dig, tala till honom om de lidande medlemmarna av hans kropp. När du är beredd att närma dig hans tron, och kungen säger till dig: "Fråga, och jag skall ge dig vad du vill", låt inte dina böner vara endast för dig själv, utan för de många som behöver hans hjälp. Om du har nåden överhuvudtaget, och inte är en förebedjare, måste nåden du har vara liten som ett senapskorn. Du har precis tillräcklig med nåd för att bära din själs skepp över kvicksand, men du har inga djupa floder av nåd, annars skulle du har i ditt skepp en tung last av andras önskningar, och du skulle komma tillbaka från din Herre, med rika välsignelser för de som förutan dig kanske inte hade fått dem: --

“Åh, låt mina händer glömma sin skicklighet, min tunga vara tyst, kall och stilla, Detta bultande hjärta glömmer att slå, Om jag glömmer nådastolen!"

av C.H. Spurgeon

*I tempeloffert ansågs fettet runt de inre organen tillhöra Herren.