”Mitt folk, lita hela tiden på honom! ”
Psaltaren 62:9

Tron är lika mycket en regel om timligt som om andligt liv. Vi bör ha tro på Gud för våra jordiska angelägenheter lik väl som för vår himmelska verksamhet. Det är endast när vi har tro på Gud för att tillgodose alla våra dagliga behov som vi kan höja oss över världen. Vi skall inte vara sysslolösa, det skulle visa att vi inte litar på Gud, som har verkat hittills, utan på djävulen, som är sysslolöshetens fader. Vi bör inte vara oförsiktiga eller förhasta oss, det skulle vara att lita på slumpen, och inte den levande Guden, som är en Gud med ekonomi och ordning. Med all försiktighet och rättrådighet skall vi endast och helhjärtat alltid förlita oss på Herren.

Låt mig rekommendera för dig ett liv i tillit i Gud för jordiska saker. Om du förtröstar på Gud, kommer du inte att behöva ha sorg därför att du har använt syndiga medel för att bli rik. Tjäna Gud med integritet, och om du inte uppnår någon framgång, kommer åtminstone ingen synd att tynga ditt samvete. Om du litar på Gud, kommer du inte att vara skyldig till självmotsägelse. Han som litar på slughet, är som en båt som följer med vinden åt ett håll idag och åt ett annat nästa dag. Men den som litar på Herren är som ett fartyg som drivs av ånga, som skär genom vågorna, trotsar vinden och gör ett klarblått rakt spår till dess destinerade fristad. Bliv du en människa med levande principer inom dig; böj dig aldrig för de olika sedvänjorna i världslig vishet. Vandra på integritetens stig med bestämda steg, och visa att du är oövervinnligt stark i den kraft som enbart förtröstan på Gud kan ge.

På så sätt kommer du att bli befriad från ängsliga bekymmer. Du kommer inte att bli brydd över onda nyheter, ditt hjärta kommer att vara fixerat, förtröstande på Herren. Det är så angenämt att flyta längs försynens ström! Det finns inget mer välsignat sätt att leva än ett liv beroende på en Gud som håller sitt förbund. Vi har ingen omsorg, ty han bryr sig om oss; vi har inga bekymmer, eftersom vi kastar våra bördor på Herren.

av C.H. Spurgeon