"Ty du har sagt att Herren är ditt skydd, du har gjort den Högste till din tillflykt."

Psaltaren 91:9

I öknen var Israeliterna ständigt utsatta för förändring. När pelaren stannade upp slogs tälten upp; men på morgonen, innan morgonsolen hade stigit, ljöd trumpeten och arken var i rörelse. Arken och den eldiga molnstoden ledde vägen genom bergets smala dalar, uppför backens sida, eller längs öknens torra och öde vildmark. De hade knappt tid att vila lite innan de hörde ljudet av "Ge er av! Det här är inte er vila! Ni måste fortsätta ert resande mot Kanaan!" 

De var aldrig länge på ett ställe. Även brunnar och palmer kunde inte hålla dem kvar. Men de hade ett bestående hem i sin Gud. Hans molnstod var deras trätak och dess flamma under natten deras hushållseld. De måste gå framåt, vidare från plats till plats, genom ständig förändring, aldrig med tid att bosätta sig och att säga "Nu är vi säkra, på denna plats som vi ska bo." "Även," säger Moses, "om vi alltid förändras, Herre, du har varit vår boning i alla generationer."

Den kristne känner ingen förändring när det gäller Gud. Han kan vara rik idag och fattig imorgon; han kan vara sjuklig idag och frisk i morgon; han kan vara lycklig idag och imorgon kan han vara bekymrad -- men det finns ingen förändring när det kommer till hans förhållande till Gud. Om han älskade mig igår, älskar han mig idag. Mitt orörliga palats av vila är min välsignade Herre. Låt utsikter vara fördärvade; låt förhoppningar bli bortblåsta; låt glädje vissna; låt mögel angripa allt; jag har inget förlorat av det jag har i Gud. Han är "för mig en klippa  där jag kan bo, dit jag alltid kan komma." Jag är en pilgrim i världen, men hemma i min Gud. På jorden vandrar jag, men i Gud bor jag i en lugn boning.

av C.H. Spurgeon